h1

Min Hemmis!

mars 3, 2011

Jag började göra hemsidor för många år sedan och de har både flyttat och expanderat genom åren. För ett år sedan stängde jag ner min personliga hemsida för att den dels blev gigantisk (om man skriver i många år blir det lätt så) och dels så tyckte jag att många började klanka på mej av olika skäl. Tråkigt när människor inte förstår vilket stort och tidskrävande projekt det varit, en hobby som tagit lång tid, hur mycket engagemang man lagt ner genom åren och hur tråkigt livet blir när man förlorar alla sina hobbies och glädjeämnen. När man får göra avkall på mer och mer saker som är så självklara för andra.

Jag kan inte längre sporta (som jag gjorde innan olyckan), inte dansa (som jag älskat), inte simma, inte åka skidor, inte spela brännboll, inte bowla, inte sy, inte rita och måla (i den utsträckning jag förut kunnat)…ja listan kan göras lång! Och när man får göra avkall på allt detta så försvinner en del av ens sociala närvaro, ens vänner, ens rutiner, ens styrka, ens rörlighet, ens ork och mycket mer. Mina hobbies har fått stryka på foten allt mer, visst målar jag tavlor och fotograferar, men inte i den utsträckning som jag önskar jag kunde och inte så mycket så jag skulle kunna livnära mej på det.

För dem som inte läst och dem som läst men glömt, läs gärna på min hemsida om bilolyckan, om hur det är att leva med daglig värk o.s.v. För nu har jag funnit skäl till att återigen öppna delar av min hemsida (bara en liten bråkdel ändå) så att jag slipper förklara mej, skriva återigen om detta och berätta för dem som inte vet. Visst kan jag skriva, men bara lite i taget och ofta får man spara utkast och skriva vidare på det efter en paus eller några dagar senare. Allt beroende på hur kroppen mår just då eller hur det blir efteråt. Att skriva för mej själv är enklare än att göra det för någon annan, att göra en hemsida till mej själv utan deadline är okej. Men för t.ex. ett företag finns både krav, förväntningar, utbildningskrav och deadline, något som tyvärr inte överensstämmer med mina trafikskador. Jag önskar verkligen att det gick kombinera och tjäna pengar på, men det är alltid något som sätter käppar i hjulen och verklighetsbilden är en annan. Regler, försäkringar, konkurrens, stress och tidspress är också något som spelar in. Jag har också avsaknad av stresstålighet, koncentration, minneskapacitet och att ha oförutsägbara dagar som faktiskt påverkar min situation.

Usch, idag är man låg när man tänker på framtiden. Jag undrar om de dryga 22 år jag varit skadad bara ska leda till en nedåtgående spiral…? Livet är inte bara en kamp om överlevnad, livet är också en kamp om att ha rätt att existera. Att vara stark alla dagar trots allt har varit mitt motto, men nån gång då och då får man in för mycket vatten i båten att man inte orkar ösa ur… Det är sådana gånger det vore skönt om man orkade skriva, så mina sidor har varit mitt sätt att hantera allting, både för mej själv och inför andra. 

”Le och Du får ett leende tillbaka sägs det. Det är inte alltid man orkar le när man sällan får ett leende tillbaka. Det är först då människor börjar undra hur man mår…” // Maya

Foto: FahlenFoto. Copyright. Man får EJ använda mina foton utan mitt tillstånd.
Photo: FahlenFoto. Copyright. My photos may NOT be used without my permission.

One comment

  1. Tack för att du delade med dig av detta. Tråkigt att du varit skadad så länge. Jag fick min nackskada för 20 år sedan men visste inte då hur illa det var utan arbetade och mådde dåligt hela tiden och därför kollapsade jag till slut. Jag känner igen mig i så mycket du skriver. Jag har inte haft ork själv att odla mina vänskaper så jag är rätt ensam numera. Man vet inte hur man skall känna sig dag från dag och det är som du säger inte alltid det syns på en men min man ser när jag har dåliga dagar. Jag har missat att läsa om din olycka så jag får gå och kolla. Glömmer så lätt och som du säger koncentrationen blir sämre. Att göra en hemsida är inte lätt och jag själv måste nog ta hjälp om jag skall klara det. Det är precis så det är som du skriver i ditt sista kapitel i inlägget. Känner verkligen med dig och känner igen mig.

    Jag älskar själv att dansa men det funkar inte lika bra längre för jag blir yr. Kul att du också modellat men på min tid hette det mannekäng och det har jag varit själv som ung.

    Det är verkligen ingen bra tid att bli sjuk i när allt dras ner och man blir samhällets paria. Orkar snart inte höra hur alla politiker ger sig på sjuka och arbetslösa. Det är skamligt eftersom vi själva avstått pengar på vår lön till dessa ändamål.

    Sköt om dig och ha en sån bra dag som du kan
    varm kram



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: