h1

Oroligt slut på arbetsveckan…

maj 27, 2011

Torsdag kände jag mej konstig, yr och helt plötsligt fick jag smärtor i vänster ansiktshalva mot eftermiddagen. Mot kvällen kom tårarna för smärtan var enorm och inga tabletter hjälpte. Det blev allt värre, som tusen nålar i hela ansiktet och ända mot bakhuvudet. Vänster kindben gjorde fruktansvärt ont, i örat sprängde det som om jag hade öroninflammation, i halsen som om jag fått en boll som försvårade andningen och jag var öm över hela kinden. Tandvärk trodde vi, mitt värsta scenario skulle vara ett stort hål i en tand eller ännu värre, om jag skulle behöva göra en rotfyllning för första gången…? Hela natten hade jag ont och på morgonen sa Pelle att jag skulle uppsöka en tandläkare ifall det var något med tänderna.

Fredag morgon kl. 07.40 ringer jag Folktandvården och får en tid direkt, klockan 10.30 får jag komma. Man frågar om jag är svullen, nej det var jag inte. Hade jag svullet tandkött, nej inte alls. Hade jag ont i halsen, nja lite. Ringer jobbet och säger att jag blir sen p.g.a. ”akut tandvärk” och ska på akut tandläkartid. Och 10.30 kommer jag upp på Folktandvården akut. Undersökning görs, 6 röntgenplåtar och det konstateras att jag varken har hål eller behöver göra någon rotfyllning som jag oroat mej för. Då tandläkaren konstaterar att jag (som är tandgnisslare p.g.a. spänningar i mina käkar, som ett led i mina trafikskadesymptom) har överspända och krampande käkpartier, har smärtor från käkarna, muskulaturen och ansiktsnerven. Jag kände mej lättad över att det inte var fel på mina tänder, men orolig över smärtorna som aldrig avtog. Fick en ny tid då jag nu ska göra en ny bettskena (pris ca 1000-6000 kr för bara skenan) att ha när jag sover för min gamla bettskena har jag tyvärr bitit sönder.  Jag tog två alvedon och åt lite yoghurt för jag kunde inte tugga.

Klockan 12 var jag på jobbet igen, trots att jag var gråtfärdig av smärta. Var där mina två timmar men ville bara hem. Plikttrogen som man är så stannade jag där eftersom ingen kunde avlösa mej och min handledare inte var där. Helt ensam var jag. När två timmar gått stack jag, lättad över att mina två timmar var över men struntade i vem som skulle jobba efter mej eller om stället blev helt tomt. Hem skulle jag! Och vila, resten av eftermiddagen och kvällen…

Nu kände jag igen symptomen – ansiktsmärtor (ilande smärta och som ”tusen nålar” på halva huvudet), klumpig tunga, svårt att tala, svårt att svälja, brännande känsla över ansiktshalvan, svårt att forma munnen och stram muskulatur. Första gången jag fick diagnosen Bells Pares (ansiktsförlamning) var jag 25 år och då varade förlamningen i sex veckor! På senare år har jag lärt mej känna igen symptomen och brukar då släppa allt jag har för händer för att istället lägga mej och vila.  Det var just Bells Pares som var orsaken till att jag slutade min arbetsprövning sist, hösten 2008 (2 tim per dag). Då hade jag inte gjort något speciellt och fick då samma symptom och började sluddra i talet.

Att jag får Bells Pares beror på min trafikskada (nackskada) och det är för att jag har många nerver i kläm i nacken och bröstryggen. Så allt arbete med armarna ovan axelhöjd är strängt förbjuden, såsom fönsterputsning, hänga gardiner, måla tak, tapetsera, lyfta saker högt, ha huvudet bakåtlutat för länge och använda armarna framåt och bakåt för mycket (såsom skidåkning, stavgång, styrketräning, ”löpande band-principen” att dra saker fram och tillbaka och i sidled för mycket – torka bord, slipa, dammtorka t.ex. – promenader med för svängande armar mm). Allt det och säkert mycket mer påverkar nacken och kan utlösa ansiktsförlamning.

Sist jag arbetsprövade så fick jag gå hem från jobbet när symptomen kom och sedan aldrig återvända, för FK hade ingen försäkring som täckte om jag skulle få bestående men. Fastän jag älskade det jobbet och ville tillbaka. Då var jag assistent i en fotostudio. En dröm för någon som älskar foto så mycket som jag gör.

Eftersom jag kan skriva hur mycket som helst om det här ämnet så kommer jag dela upp det i en del två också för att berätta om den allra första gången jag fick Bells Pares. Det är en lång och speciell historia i sej. Hoppas Ni orkar läsa det…

Annonser

5 kommentarer

  1. […] World En Gert i Rymden… « Oroligt slut på arbetsveckan… Bells Pares maj 27, […]


  2. Oj säger jag bara… så besvärligt!
    Hoppas att du ser till dig själv och vilar det du behöver. Ingen kan tvinga dig till något som du inte orkar… Det spelar ingen roll vilka argument som framförs. Är man sjuk så är man! Ta hand om dig!

    Kram!


    • Tack snälla rara för Ditt mail, det var trevligt att få. Det värmde!

      Visst är det så att om man är sjuk så är man, men när det inte syns utanpå så är det ju många som tycker och tänker en hel del utan att tänka sej för. Ibland kan man skaka av sej det, men ibland tar man åt sej. Vissa dagar är man stark och vissa dagar är man det inte. Jag har ju kört huvudet i väggen så många gånger under mina 22 år som skadad och sjuk att jag nu lyssnar mer på min kropp, för det är ingen annan som lider. Då får man tycka vad man vill. Men visst är det en svår balansgång även det…man vill ju så gärna vara till lags och vara ”normal”…

      Kram!


  3. Stackars vännen, hoppas verkligen du känner dig på bättringsvägen…
    Tänker på dig..
    Kramar i massor ❤


    • Tack rara Du! Jag är sjukskriven igen så vi får se vart det lider. Kramar i massor tillbaka!



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: