Status: Bättre

(Fortsättning från blogginläggen ”Status: Allvarligt” och ”Status: Fortfarande allvarligt” )

Slutade som sagt att ta mina Tegretol, mina tabletter, igårmorse. Och SÅN SKILLNAD! Jag mår MYCKET bättre, den blytunga huvudvärken är som bortblåst, likväl som den extrema tröttheten, orkeslösheten, muskelsvagheten, klådan på kroppen (”de tusen nålarna/myrstacken”), illamåendet, dova hörseln och dimsynen. Men framförallt, det KÄNNS bättre i svalget, svullnaden har lagt sej litegrann, jag är inte längre lika svullen på halsen. Har fortfarande ont, mer på höger och mindre på vänster, men det är inte lika spänt, stelt, trångt och tjockt runt halsen som igår. Och ingen feberfrossa idag som jag hade igår. Det känns som om jag kan FLYGA fram, vilken ORK jag har jämfört med igår och de senaste tre veckorna med Tegretol!

Visst, jag har mina TN-smärtor kvar. Men det är bättre med Pest – än Kolera – bättre än både ock!

Jag insåg när Pelle kom hem på lunch att jag kunde ta bilen idag, jag var SÅ pigg! Så han körde tillbaka till jobbet efter lunchen och jag KÖRDE till Vårdcentralen därifrån. Tänk att man kan bli så lycklig av så lite, att få KÖRA bil igen!

Efter konsultation med en sköterska på vårdcentralen då min läkare inte är där denna vecka så tyckte hon att det var bra att jag slutat med Tegretol. Dels så slipper jag alla dessa biverkningar jag haft som varit mycket obehagliga och dels så mår jag bättre. Hon kunde dock inte svara på vad som orsakat att lymfkörtlarna svullnat men tycker att när det nu avtar och jag slutat ta Tegretol så får vi se vad min läkare säger nästa vecka och hur svullnaden ter sej till dess. Får jag besvär ska jag givetvis kontakta dem igen. Sköterskan sa att det kan ta några dagar innan min Tegretol har försvunnit helt ur kroppen.

Så idag har jag varit på banken och satt in pengar på sparkontot samt varit till apoteket. Är så nöjd och glad över att jag snart kan äta normalt igen, att leva bara på yoghurt och bara vätska är inte så roligt. Jag har ärligt talat varit rädd, att knappt kunna andas eller svälja utan att veta vad som är fel och dessutom inte bli tagen på allvar på akuten känns hemskt. Jag kan ju säga att jag sov väldigt lite inatt…

Jag vill också TACKA alla goa vänner som kommenterat, SMSat, MSNat och hört av sej! Och min älskade sambo Pelle för att han FINNS där för mej – i vått och torrt!