h1

Explosiv Smärta!

september 20, 2012

Iförrgår tisdag skulle jag ta en promenad och möta upp Pelle från arbetet och sedan promenera hemåt igen (halvvägs tillsammans alltså) vilket blir en promenad på 4-4,5km. Vi försöker få upp konditionen, gå ner i vikt och jag vill stärka min skadade höft och mitt knä. Vi har börjat lugnt och går inte varje dag, men cirka varannan dag.

Jag hann väl bara ett tiotal meter så kom mina Trigeminussmärtor med stor kraft. Men envist så fortsatte jag gå. Sakta, men ändå framåt. Femtio meter hemifrån kommer en explosiv smärta och jag vill ramla omkull, det svartnar för ögonen och jag kan inte lokalisera mej alls var jag är. Jag vill först bara sätta mej ner precis där jag är, men inser att jag troligen är mitt på vägen då jag tänkte korsa vägen till trottoaren. Riktigt otäckt känns det. Efter ett tag så klarnar det iallafall och jag fortsätter mot mötesplatsen där jag och Pelle brukar mötas upp och sedan gå hem. Vi tar det lite lugnare och när vi väl kommit hem lägger jag mej direkt i soffan för att vila. Hela onsdagen ligger jag mest och vilar.

Idag torsdag hände detta igen. Då Pelle egentligen skulle till tandläkaren vid lunchtid så tog han ingen lunchlåda med sej till jobbet och jag skulle hämta honom, köra honom till tandläkaren och hämta hem honom sen för lunch. Men så ringer han från jobbet och säger att att tandläkaren är sjuk så han fått en ny tid. Vi kommer överens om att jag kan åka och köpa lite lunch och komma till Pelles jobb så kan vi luncha tillsammans där. Sagt och gjort så köper jag lunch och åker dit.

När vi sitter och äter lunchen så händer det…Pang så får jag explosiv smärta i huvudet igen, en ilande knivskarp smärta i vänster öga och i huvudet, det svartnar för ögonen och jag kan inte fokusera blicken. Det tar en bra stund innan jag hämtat mej men smärtan är enorm. Jag sitter kvar en bra stund i fikarummet för att jag inte vågar ta bilen och köra hem om detta händer igen. Men det gick bra att köra hem, smärtan avtog något och jag tog en vilostund efteråt. När jag sedan skulle hämta Pelle efter att han slutat så körde jag dit, men han fick köra hem.

Jag rådfrågade mina vänner i Trigeminusneuralgi-gruppen på Facebook om någon känt såhär och fick lite insikt, tips och råd av dem. Väldigt skönt med stöd och vänner som förstår vad man går igenom.  Mest troligt är det så att jag har såpass intensiv Trigeminusneuralgisk smärta att jag svimmar av den, kanske inte alltid helt avsvimmad, men i vart fall på väg att svimma. Och det är ju inte så konstigt heller med tanke på att jag är helt utan medicinering (särskilt när jag ska köra bil) och att dessa extrema ”hugg” med smärta kommer helt plötsligt utan förvarning. De rekommenderar mej att uppsöka läkare om det händer igen, helst neuroakut men någon sådan har inte vårt sjukhus. Men jag ska nog försöka få tag på min läkare imorgonbitti.

Nu ikväll har jag fortfarande smärtor, mest på högra sidan som om man hade en stor kniv instucken i huvudet. Och irriterande, stickande, brännande känsla över hela munnen, neråt halsen och upp över vänster ansiktshalva samt i pannan. Det känns som om jag bränt mej. Huvudet känns tungt och jag är fruktansvärt yr. Samtidigt har jag en stickande känsla över bröstryggen och skuldrorna. Och inga smärtstillande hjälper alls…

Snart är det mat, vi får se om jag får i mej något av Pelles goda lasagne för bara att ÄTA är en trigger som kan få smärtan att explodera igen. Att prata, le, skratta och borsta tänder triggar också. Att kamma håret och beröra ansiktet är inte att tänka på just nu…

Nej nu blir det sträng vila!

4 kommentarer

  1. Det gör ont i mig att läsa det du förmedlar. Känner verkligen med dig och man blir påverkad. Hoppas du kan få nån lindring efter utredningen eller op. Det är ju fruktansvärt att det bara slår till närsomhelst. Jag har ju själv jobbig yrsel och dimsyn mer eller mindre av min nackskada och ibland känns det som jag sitter i ett hologram och allt annat runt mig är overkligt, bara jag är verklig. Har en nerv i kläm i nacken också som gör att jag får synrubbningar. Fast jag har ju inte sån värk utan blir uppspänd och påverkad i huvudet och får även lite domningar i armar och händer ibland. Jag har ju i alla fall lindring av kylgel, muskelavslappning och nackövningar men du har ju inget att ta till.

    Sköt om dig vännen
    Varm kram


    • Ja just nu är man trött på att inte vara som vanligt, att riskera svimning gör att man inte längre vågar göra lika mycket som förr och det ligger i bakhuvudet att det kan ske. Man försöker undvika sådant som kan trigga igång smärtorna värre, som vind, prata, skratta t.ex. Så när man har ont blir man tyst och håller sej inomhus mycket mera nu. Men att borsta tänder som är en stor trigger, det kan man inte sluta med.

      Känner ju igen Dina symptom också efter min nackskada så jag förstår hur Du beskriver det och upplever det.

      Krya på Dej från influensan nu!
      Kram!


  2. Jag är faktiskt snopen att du ens få ha ditt körkort kvar,, med dessa smärtor och svimmningarna du har.
    Jag personligen skulle nog aldrig köra bil något mer,, tråkigt. Men, i säkerhetssynpunkt alltså.
    Hoppas att du inte tar illa upp att jag skriver som jag gör.

    Försök att ha det så bra som du kan ha det.. // Kramen


    • Nu är svimningarna precis nyligen uppkomna. Och de som avgör om man får ha körkortet kvar är sjukvården (troligast neurologen i mitt fall) och det görs först efter undersökningar och utredningar. Men självklart försöker jag vara extra försiktig och kör inte alls om det känns farligt.

      Men när jag undersökts och utretts får jag medicin och då kommer jag inte kunna köra bil hursomhelst. Det finns de som är mindre försiktiga eller helt livsfarliga i trafiken som medvetet kör bil fastän de går på morfin, smärtstillande och liknande. Jag har själv en nollvision då jag tagit minsta lilla medicin eller har smärtor. Så jag känner inte att det är oberättigat att ha körkortet kvar om dom får köra bil helt ostraffat och behålla sina körkort.

      Men som sagt, jag kör inte bil om jag inte är klar i huvudet och då sjukdomen inte är konstant såhär ser jag inte det som ett problem för min del, ännu. Och det återstår att se vad neurologen säger.



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: