Archive for 18 oktober, 2013

h1

Utsatt och ensam

oktober 18, 2013

Pelle har sin övertidsperiod just nu på jobbet och det påverkar oss båda. Inte nog med att Pelle jobbar monsterskift (07-23.00), har tungt jobb, stressigt och kroppen fått sina krämpor. Jag har stöttat honom i den mån jag kunnat, masserat hans onda rygg och köpt stöd till hans smärtande handled som han nu äter Naproxen för. Dessutom är jag ensam hemma från det jag vaknar tills det jag ska sova, med alla måltider i ensamhet, i mörka höstkvällar och med väldigt svåra smärtor.

Att städa, tvätta och handla i den mån jag orkar, eller inte orkar…för envist nog gör jag ju det ändå eftersom vi ju måste ha mat, tvättat och städat! Jag kämpar på! Vem ska annars göra det? Men det syns också, att jag inte orkar… Jag låter dammsugaren stå, prylar ligger framme, disken står in i det sista framme…jag orkar inte tyvärr!

trigeminal

Körde till apoteket idag och fick så enorma Trigeminusneuralgiattacker att jag fick stanna bilen två gånger. Min magsårsmedicin var ju slut, så jag var tvungen. Sen blev det lugnt ett tag så jag åkte till Willy’s för att handla mat, det gick bra. Snabbt till Dollar och inne i butiken får nya attacker mej att nästan ramla ihop. Men vem ska köra bilen hem och packa in all mat om inte jag? Nu är smärtattackerna snabbt avlösande mellan elstötar, glödgat järnspett, knivar och yxor i huvudet, flera på raken. Skala 10 av 10. Så det blir vila framför TV’n och invänta maken som jobbar över hela kvällen som vanligt…  ”De är dax för fredagsmyyys…”

Tårarna rinner och när det gör som ondast kan jag inte ens torka tårarna för det känns som elektricitet mot huden. Jag vet inte hur länge till jag ska orka med dessa smärtor. Jag överväger hela tiden att åka till vårdcentralen, till min läkare där, eller med ambulans akut när det är som svårast, eller om jag ska skicka det skrivna brevet som ännu inte skickats till neurologiprofessorn i London… Ofta slutar det med den där typiska känslan när man bestämt sej ”men nu känns det lite bättre, typiskt nog, jag kan nog vänta lite till…” Pelle har sagt att han vill sponsra till resan till London för att han anser att jag skulle få bättre hjälp där. Och visst har han rätt, det tror jag. För även om jag får hjälp i Sverige så finns inte den vården jag behöver ens i mitt landsting, och kunskapen är undermålig och jag vill inte bli en testkanin igen med mediciner i månader eller år för att komma fram till någon slags lindring. Jag vill bli smärtfri, NU! Då det finns tvivel om att diagnosen inte heller kanske är helt rätt, eller bara delvis rätt, så behövs det utredas mycket mer, vilket inte görs p.g.a. okunskap, ovilja och kostnader. Nu är det over and out, nu orkar jag inget mer…smärtattackerna accelererar igen och jag mår fruktansvärt illa så jag vill kräkas… Jag kan inte ta smärtstillande eftersom jag måste köra bil sen och hämta Pelle från jobbet framåt midnatt…det är ju jag som har bilen! Så det blir TV och film…

h1

Bloggpauser man inte räknat med…

oktober 18, 2013

Ibland händer det saker så att man tvingas prioritera sin tid. Ibland blir vissa saker åsidosatta helt enkelt. Så om det blir en bloggpaus då och då beror det förmodligen på detta. Antingen att det händer saker man inte kan rå över, eller att tiden inte räcker till, eller att jag varit dålig. Och andra orsaker.

0.morfar

Min älskade morfar blev akut sjuk den 25 september och fick åka akut in på sjukhus, något han tydligen hade motsatt sej, men mormor insisterade som tur var. Han hade svårt att andas och efter tester på sjukhus såg de att han hade lungödem (vatten i lungorna) och lunginflammation. Så de ville kontrollera hjärtat, det visade sej att han haft en hjärtinfarkt hemma. Det var verkligen tur att han kom in i tid. Han fick ligga på intensiven med syrgas och få antibiotika intravenöst (via dropp). I samband med hjärtundersökningen fann de två igentäppta kranskärl till hjärtat och operation ordinerades. Jag ville besöka honom och ville vara där, men var själv för sjuk för att åka. Och när operationen skulle ske på ett annat sjukhus skulle min redan långa resväg på 17 mil enkel väg fördubblas till nästa sjukhus, ca 32 mil enkel väg. Morfar som är en i övrigt frisk, pigg man med bra grundfysik så hans prognoser var nog rätt goda ändå. 85 år gammal men pigg för sin ålder så klarade han operationerna galant och fick efter sjukhusvistelserna på båda sjukhusen åka hem förra fredagen (11/10).

Själv har jag haft mycket extrema smärtor och har dessa fortfarande. Pelle och hans band påbörjade sin andra studioinspelning och jag vistades där förra helgen för att dels följa utvecklingen och dels fotografera för att dokumentera. MEN, vi åkte hem så fort jag fick mina smärtattacker. Och det har varit tårar, skrik och hjälplöshet av smärtor. Det är helt ofattbara smärtor för den som inte upplevt dem. Pelle har varit ett jättestort stöd genom detta och jag är så tacksam för det. (Mer och mer övertygas jag (och Pelle) att det är till specialistvården i England jag ska till. Framförallt Pelle tycker att jag ska åka till Dr. Goadsby i London. Likaså mina vänner i TN-gruppen på Facebook tycker det).

Även när jag varit så ledsen för morfar så har Pelle funnits som ett stöd vid min sida. Han är guld värd, min man!

(Förtida Tidsinställt Blogginlägg)