Archive for the ‘Medlidande’ Category

h1

Liar Liar!

februari 17, 2014

liar

Är det nånting som irriterar mej mycket så är det hur mycket människor ljuger! Okej om Du behöver dra till en nödlögn nån gång i en knivig sits där det inte är så jätteviktigt. Men om man sårar andra, ljuger för att framstå som en bättre människa, ljuger för att smita undan konfrontationer, ljuger för att slippa förklara Ditt beteende, ljuger för att Du lovat för mycket, ljuger för att Du inte förstår att Du gör andra illa, ljuger för att trycka ner andra, ljuger för att få medömkan av andra, ljuger gång på gång tills man ledsnar på att höra lögner, ljuger för att Du inte kan skilja på rätt och fel längre…ja då är det verkligen INTE okej!

pinocchio

En person som ljugit en gång för mycket ses som en lögnare om det kommer smålögner gång på gång. En person som ljuger om småsaker för att få medömkan ”ropar hjälp” en gång för mycket och en dag tycker ingen synd om Dej om Du verkligen blir sjuk på riktigt eller verkligen är i nöd och verkligen behöver hjälp… Den som förstår att Du ljuger kommer att ta avstånd och inte lyssna till slut. Om Du ljuger för att framstå som bättre än någon annan eller på bekostnad på någon annan så hoppas jag att Du själv en dag får känna på den besvikelsen det innebär att någon ljuger för Dej. Särskilt om det händer gång på gång. Om Du ljuger för mycket så kommer ingen nånsin att ta Dej på allvar i slutändan. Så är det bara.

choke

Vad som fick mej att skriva detta inlägget är att det finns sådana som ljugit om riktigt allvarliga saker som nu sanningen kommit ikapp. Det var absolut tvärtom, och här tyckte vi synd om Er! Många år! Om Du ändå ska ljuga, varför inte ljuga om nånting som inte går att bevisa och där sanningen inte kommer fram alls…? Varför ljuga när sanningen avslöjas; nu, imorgon eller ett par år senare…? Jag blir bara förbannad, för hur mycket mer har Du ljugit om då? Varför ska vi då vara vänner för jag kan ju inte längre lita på Dej…? Du vill vara min vän på många sätt, Du bjuder på fest och ber att få komma på våra fester, Du gör vänförfrågningar på olika media, Du ska se allt jag gör,  läsa allt jag skriver, kommentera mina foton, kopiera mina kläder, min stil, mitt smink och mitt hem, Du vill veta allt jag gjort eller vad jag gör, Du är nyfiknare än nyfiknast. Men detta är en orsak till att jag inte vill ha Dej som vän i mitt liv! Du ljuger (inte bara på ett sätt, utan i det mesta)!

Jag vet inte om dessa personer läser min blogg eller inte numera, men det känns ändå bra att skriva det ifall Du/Ni skulle läsa detta! Jag hoppas att fler också inser att Du/Ni ljuger…för om Du/Ni inte kan hålla till sanningen så hoppas jag att sanningen hinner ikapp och avslöjar vad Du/Ni går för, egentligen!

h1

Nyårsafton för Hundar, Katter och Hästar…

december 28, 2013

SnällaSkjutInteRaketerOchSmällare

 

Alla Nyårsfirare & Föräldrar till barn – med smällare & raketer:

Tänk på alla hundar, katter och hästar som blir jätterädda när det skjuts smällare & raketer på och kring Nyår! Försök att endast smälla under tolvslaget på Nyårsaftonen, inte både före och efter Nyårsaftonen! Håll alltså ett öga på barnen så att detta hålls. Dessutom, låt inte barn tända raketer för det finns en åldersgräns av en orsak. Om möjligt, res bort till glesbefolkade områden. Försök att undvika skjutplatser där det kan finnas djur som blir rädda! Uppsök hellre en fotbollsplan, en äng, en strand, en stuga eller liknande istället för i täta bostadsområden för att skjuta upp raketer och smälla smällare!

Och för husdjursägarna:

Lämna inte hunden ensam på nyårsafton. Ge lugnande medicin till husdjuren. Lergigan och Nozigan är två exempel. Detta kan fås på recept via veterinär. Rasta hunden tidigt innan smällarna sätter igång så undviker man när det smälls som värst. Gå sedan ut när det tystnat efter tolvslaget. Man kan förbereda ett rum. Om möjligt ljudisolera fönstret med en madrass eller tjocka gardiner. Dels så dämpar man då ljudet utifrån, men också ljuset från raketerna. Sätt på radion i detta rum på hög volym så att även detta maskerar knallarna utifrån. Detta rum, med isolerat fönster och hög musik bör man vänja hunden med innan själva nyår. Stoppa in bomull i din hunds öron. Öva gärna med bomullen ett par gånger innan så hunden vänjer sig. Låt hunden vara tillsammans med en orädd hund, om ni har möjlighet. Förutsatt att de känner varandra sedan innan och är trygga med varandra. Att leka (inte för uppspelt/stressat) med den andra hunden kan övertyga den rädda hunden om att det inte är något farligt. Lär hunden, det går på ett par gånger, att detta rum med hög musik innebär lugn och ro samt kanske utfodring eller ett gott tuggben.

Du skall varken berömma eller ömka din hund eftersom du då sänder ut signaler till hunden att det finns anledning till oro. Låtsas istället inte om att det smäller, titta heller inte på hunden vid smällar då detta visar din hund att även husse/matte tycker att skott/smällare är farligt. Ignorera alla ljud och lek gärna med din hund!

Träna din skotträdda hund att bli säker:

Nu, så här nära inpå nyår, är det inte så mycket man hinner träna bort. Se till att komma över nyårsnatten men börja direkt efter nyår med att träna hunden inför nästa nyår. När det gäller denna träning så är det bara fantasin som sätter gränser. Det första du kan göra om du inte har tillgång till en startpistol är att köpa en knallpulverpistol. Sen ska du successivt lära din hund att en knall betyder att det är något roligt som händer.

Till och börja med kan du linda in pistolen i en handduk så att knallen dämpas än mer. Sen kan du exempelvis varje gång du ska gå ut med hunden skjuta av ett skott. Sen går ni ut. Gör ingen affär av skottet utan låtsas istället att du inte ens hör knallen. När detta går bra kan du successivt ta bort handduken så att knallen blir högre. Om du och din hund är i skogen tillsammans med en annan hund och hundägare kan du när hundarna har som roligast smälla av ett skott. Låtsas själv som du inte hört knallen utan gå bara vidare som inget hänt.

För skotträdda katter: 

Det finns både en avgivare som heter Feliway som utsöndrar den lukt som katten själv sprider genom att gnugga sin nos mot saker i hemmet och ha en lugnande effekt och inger trygghet. Feliway finns receptfritt på apoteket och hos många veterinärer. Sen kan du även prova Zylkene som är tabletter som innehåller en substans som finns i modersmjölken och som också har en lugnande effekt. Och precis som med hund, i ett rum som är så långt ifrån fasaden som möjligt, vaddera bort oljud och sätt gärna på musik. Ömka katten inte utan försök leka lite, prata lugnande och försök att själv inte vara stressad utan inge lugn och trygghet.

h1

Blodtrycksjojo!

maj 20, 2013

puls

Inte nog med att jag har lågt blodtryck. Pelle fick ju blodtrycksmedicin för ett par veckor sedan mot högt blodtryck, och de första två veckorna märktes ingen skillnad, men denna helg har han haft mycket LÅGT blodtryck och inte alls mått bra. Då vet han hur jag har mått i 6-8 veckor. Pelle mätte upp blodtryck till 97/42 och det kan anses nästan lite väl lågt. Han har dock inte varit yr och illamående som jag, men hans vilopuls har istället legat jättehögt, 100-110 (den ska ligga på 60-70, allt över 100 är för högt) och inte som min vilopuls som ligger mellan 50 och 55 som oftast. Han ska på återbesök till doktorn när tre veckor gått…jag har tappat räkningen när det är… Idag ska jag dock kolla om han fått sin övriga medicin, på apoteket.

h1

MVD

december 20, 2012

MVD betyder Microvascular Decompression (Mikrovaskulär Tryckavlastning) och är en operation som kan göras på vissa patienter med Trigeminusneuralgi. Detta kan göras om Trigeminusneuralgin beror på att blodkärl eller anerysm trycker på Trigeminusnerver. Det är en av de vanligaste orsakerna till Trigeminusneuralgi att blodkärl trycker på nerven.

I andra fall kan det bero på inflammationer (vilka KAN vara övergående, i vissa fall inte), tandutdragningar och tandoperationer (då nerverna skadats eller inflammerats). I vissa fall kan Trigeminusneuralgi bero på sjukdomar som Herpes, Multipel Scleros (MS) eller i värsta fall en tumör. I mitt fall misstänker man att nerverna och eventuellt hjärnstammen kan ha skadats i min svåra bilolycka.

MVD sponge placement
Figur 4. Under MVD, en svamp införd mellan trigeminusnerven och blodkärlet att lindra kompression som orsakar smärtsamma neuralgi attacker.

Kirurgi
Målet med operationen är att stoppa blodkärl från komprimera trigeminusnerven eller att skära av nerven för att hålla den från att skicka smärtsignaler till hjärnan. Kirurgiska ingrepp utförs under narkos, innebär att öppna ett hål i skallen (kallas kraniotomi), och kräver en 1 till 2 dagars sjukhusvistelse.

Mikrovaskulär tryckavlastning (MVD) är en operation för att försiktigt omdirigerar blodkärlet från att komprimera trigeminusnerven genom utfyllnad av kärlet med en svamp. En 1-tums öppning görs i skallen bakom örat, kallas en kraniotomi. Denna öppning exponerar trigeminusnerven vid dess förbindelse med hjärnstammen. Ett blodkärl (ibland en tumör) är ofta skälet till att det komprimerar nerven. Efter att nerven är befriad från kompression, är den skyddad med en liten Teflon svamp (fig. 4). Svampen blir kvar i hjärnan permanent. MVD ger omedelbar smärtlindring i 95% av patienterna. Cirka 20% av patienterna har smärtåterfall inom 10 år. Den största fördelen med MVD är att det orsakar liten eller ingen ansiktsdomningar. De största nackdelarna är risken för anestesi (känselbortfall, förlamning) och att man genomgår en operation nära hjärnan. Det kan medföra komplikationer såsom stroke (hjärnblödning). För att inte tala om infektionsrisken som kan leda till hjärndöd. Efter operationen får man hjärnsvullnad och man ligger kvar på sjukhuset för övervakning. Det är klart att det finns risker med operation, det finns det ju alltid.

Suzanne Grenell i USA genomförde en MVD och har på Pinterest öppet visat sitt ärr efter operationen och såhär såg det ut 3 dagar efteråt. De rakar alltså bort håret och går in bakom örat vid en MVD. (Se Suzanne Grenell’s foto nedan).

10101110100011

Foto / Photo: Suzanne Grenell

Mina tankar går till min nyvunne vän Malin på Facebook som genomgick en MVD-operation förra onsdagen och därefter fick akut bukspottkörtelinflammation. Hon har legat på intensiven på Uppsala Akademiska och nu äntligen flyttats till hemlasarettet i Västerås. Tyvärr kommer hon få spendera julhelgen på sjukhuset. Hoppas Du blir bra snart, Malin! Tänker på Dej!

h1

Sjuka som bloggar

maj 28, 2012

Jag är svårt sjuk, och jag bloggar! Jag har ALLTID älskat att skriva! Det är min hobby!

I TV-programmet Efter Tio den 28 Maj 2012 togs det upp om ämnet ”Sjuka som bloggar” och jag vill verkligen propagera för att fler både ser programmet på TV4 Play samt att man läser på mera om ämnet. Bl.a. släpps nu en bok som heter just ”Den bloggande patienten” *. Dessutom vill jag skriva några rader om detta, även om det tyvärr bara blir att ”skrapa på ytan” för egentligen kunde jag nog skriva en hel del om detta. (Och kanske jag gör det senare nån gång?) Efter snart 24 år som långtidssjuk och trafikskadad så har man ganska mycket att berätta om, men en bråkdel av mina erfarenheter genom åren kan man dock läsa genom att följa min blogg. (Klicka på bilden så ser Du TV-programmet med ämnet ”Sjuka som bloggar” – nytt fönster öppnas)

http://embed.tv4play.se/tv4play/v0/tv4video.swf?vid=2170979

Malou von Sivers tar upp ämnet om sjuka som bloggar i TV-programmet och jag följer intresserad programmet igenom. Att man som sjuk bloggar har många sidor, kanske både bra och dåliga. Men mestadels är min egna erfarenhet mycket positiv. Dels lämnar jag inte ut mej så privat så man vet var jag bor, vad jag heter i efternamn och så. Men jag lämnar ut vad jag tycker och anser är viktigt. Så varför ska man inte kunna blogga om sjukdomar?

Jag tycker det är viktigt att skriva och det allra bästa sättet är nog egentligen via en blogg. Dels för att man kan välja vad man vill skriva om, hur ofta, hur orken finns, vad man behöver berätta och vad man annars kan ha svårt att uttrycka för nära, kära, vänner och medmänniskor et.c. Även om min blogg inte helt och hållet bara handlar om mina skador och min sjukdomssituation. För jag skriver ju även positiva saker, ibland mycket mer än om det ”sjuka jaget”, för ibland (ofta) orkar man inte skriva när man mår som sämst, då blir bloggen till viss del missvisande hur ens liv egentligen är. Och det är lite det jag vill framhålla med detta blogginlägg. Som en av alla tankar jag fick när jag såg programmet.

Man diskuterar att sjukvården inte samtycker till att patienter bloggar, man menar att sjukvården känner sej hotad när patienter bloggar, skriver, tröstar och hjälper varandra i sin svåra sjukdom. Och att man söker information via Internet, hittar bloggare som har samma sjukdomar som en själv, hittar stödgrupper på Facebook, söker information på YouTube, Google och andra ställen om sina sjukdomar och att man blir ”proffs” på sin egen sjukdom. Och det är väl bra? I vart fall kan jag tycka att när sjukvården inte kunnat ge mej alla svar jag sökt, inte gjort mej införstådd i min sjukdom och inte riktigt har tiden för mej som patient, när provtagningar och undersökningar har långa väntetider, när läkaren kanske inte hittar svar på mina symptom (tidsbrist, pengabrist, okunskap mm)…då är det självklart att jag söker hjälp av någon som känner likadant eller någon information där jag kan göra mitt bästa för att hitta orsaken, att hitta lösningar, att få stöd, att få information, att hitta symptomlindring et.c.

”Den friske har många önskningar, den sjuke har bara en…”

Varför jag bloggar om mina sjukdomar, symptom och skador är lite av den orsaken, att hitta svar, att få stöd av andra drabbade, lite som terapi, acceptans och rehabilitering, att hitta lindring, att berätta hur jag mår, att informera ut till andra som söker samma sak som jag gjort o.s.v.

Vad man då möter i vården när de fått/tagit reda på att man bloggar är faktiskt lite misstro, för om man orkar blogga men samtidigt är för sjuk för att arbeta så anser de att man är ”frisk nog att arbeta”. Låt mej bara förklara, om jag fick ett arbete på de premisserna (**) skulle jag gladeligen arbeta och erhålla en fullt frisk människas lön för ingen, INGEN borde ha det som jag (eller andra sjuka) har det. De sjukas ”inkomster” är ett hån, vår kamp för att bli frisk är jävligt TUFF idag, och blir man inte frisk alls så kämpar man STÄNDIGT med att bevisa (för både sej själv, myndigheter, läkarvård, vänner och anhöriga) hur mycket (eller lite) man verkligen klarar av. Vår kamp stannar aldrig, ALDRIG. Vi omprövas gång, på gång, på gång och vi ifrågasätts hela tiden, vi kämpar för att göra allt som står i vår makt för att göra livet så drägligt som möjligt. Både ekonomiskt, fysiskt och ”människovärdemässigt”! Och det livet är ett evigt ekorrhjul för den som aldrig blir frisk. Vi sitter inte hemma och rullar tummar, sitter inte heller och bloggar hela dagarna…

En blogg är en illusion till viss del, den skrapar bara på ytan av ens liv. Visst är det bloggarens ord, upplevelser och känslor. Men det är också fakta. Jag tror ju inte att någon skulle orka blogga om någon osanning i flera år, inte om påhittad sjukdom eller orka ta reda på så mycket fakta gång på gång. Är man sjuk och kan stötta andra sjuka så är det väl bara bra?

** En blogg kan skrivas som en dagbok, i mitt fall är det också en bra minnesanteckning då jag har både minnessvårigheter och koncentrationssvårigheter som är följdsymptom av daglig svår smärta. Ett blogginlägg behöver inte heller skrivas i åtta timmar om dagen, inte ens under en timmas sittande. Ett blogginlägg kan skrivas i omgångar under en dag, någon rad i taget av den sjuke som sedan kan vila emellanåt. Man kan ligga ned i en säng och ha en laptop till hands, som jag gör ibland. Den sjuke bloggaren kan också få hjälp av någon att skriva om så behövs, där bloggarens ord återberättas av en person som skriver åt en. Det har hänt mej många gånger att jag inte skrivit ett inlägg själv för att jag varit för dålig för att skriva. Och annars kan det gå många dagar mellan blogginläggen.

Om jag vill att mina läkare skulle läsa min personliga blogg? Både Ja och Nej!

Ja – dels skulle det vara bra om mina läkare läste för att kunna redan veta hur jag mått så jag slipper upprepa mej, slipper förklara hundra gånger för hundra olika personer i läkarvården (under alla dessa år jag varit sjuk) och för att jag ofta glömmer (p.g.a. minnessvårigheter) berätta alla symptom, alla datum/månader/årtal, alla vårdkontakter, alla jobb/studier, alla rehabiliteringar/medicinska utredningar, alla provtagningar, alla sjukvårdsbesök, alla sjukgymnastbesök, alla mediciner man tar/tagit, alla känslor, alla rädslor, vad jag gjort när jag blivit dålig och alla saker som kunnat påverka mitt välmående och dels skulle jag praktiskt sett kunna skriva ut blogginlägg som fakta, dagbok och punkter i vad jag behöver ta upp på ett läkarbesök. (Men det gör jag inte).

Nej – dels för att mina behandlande läkare skulle veta ALLT skulle kanske kännas lite för personligt och ”nära”, och dels för att jag är lite rädd att bli bedömd i förväg med ”en läst uppfattning” om mej som patient, d.v.s. att läkaren redan ”vet” (tycks veta) vad som är ”bäst” innan jag ens kommer på läkarbesöket. Ofta har läkare förutfattade meningar om saker och ting som har jag erfarit under alla mina år som svårt sjuk. Att saker som står i mina journaler tyder på oväsentliga tolkningar, misstro, felaktigheter – är jag redan medveten om – förutfattade meningar och feltolkningar förekommer ofta (förmodligen mer än patienten själv är medveten om). Jag kan bara ge exempel som ”kraftigt solbränd” (vad har det med mina smärtor/mitt läkarbesök att göra?), ”dotter på tre år” (jag har ingen dotter och aldrig haft, däremot en son) och ”maken äger diskotek” (jag har aldrig varit gift – än – och ingen sambo/pojkvän har ägt något diskotek) så visst förekommer det stora felaktigheter och helt oväsentliga tolkningar i patientjournaler!

Att blogga är också ett bra sätt att spara min information, antingen på Internet eller via en Blok (Bloggbok) i framtiden. Att ha kvar själv som en slags dagbok och ”subjektiv läkarjournal”. Att kanske kunna vara ett stöd för någon, att kanske kunna informera eller lära någon. Att man kan lära sej av misstag inom sjukvården, att förstå patientens upplevelser…o.s.v.

Och jag vet att min information behövs, jag ser på min bloggstatistik vilka sökord man skrivit för att hitta hit, (och hur ofta), människor som sökt information som kanske varit lika vilsna som jag när man undrat över den diagnos läkaren just givit Dej – men inte fått något förståeligt svar eller något stöd mitt i den oro man bär på. Jag bloggar, för jag har det behovet, och andra verkar ha behovet av att läsa det jag skriver. Över hundratusen läsare säger nog också en hel del…

Jag är svårt sjuk, och jag bloggar!

SvD: ”På bloggen vågar man tala om döden”

* ”I boken Den bloggande patienten har Sara Natt och Dag intervjuat både bloggare och personer inom vården. Boken diskuterar etiska och moraliska frågeställningar för såväl patient som vård. Den utkommer under vecka 19 men kan redan nu förbeställas hos kundservice, tel 08 – 462 26 70 eller per mejlorder@gothiaforlag.se (Information om boken: Pris ca 190 kr/st, moms och porto tillkommer. Artikelnr 7205-833-0, ca 120 sidor, år 2012.)”  Källa: Gothia Förlags Blogg

Lulu Carter var med i höstas i Efter Tio hos Malou von Sivers då hon tog upp ett liknande ämne som kan vara värt att läsa;

http://www.lulucarter.se/2011/10/blog-post_20.html

http://www.lulucarter.se/2011/10/most-important-of-all.html

h1

Muskelbristningar

november 11, 2011

Min stackars sambo har varit hemma idag också, han ringde imorse till sjukgymnastiken han fått remiss till och fick en tid redan klockan tio på morgonen. Kraftiga muskelbristningar kan ta upp till 12 veckor att bli helt återställd ifrån.

Imorse fotade jag honom utan blixt. Nu kanske det syns lite mer hur blåsvart han faktiskt är…

Han får äta antiinflammatoriska tabletter och smärtstillande, plus att han ska göra gummibandsövningar som han fått av sjukgymnasten. Tre av övningarna ska han göra nu, tre gånger om dagen och när han känner sej lite bättre ska han göra fyra övningar tre gånger om dagen. Han ska ta det försiktigt och sluta när någonting gör ont. I hans arbetsställningar på arbetet är ju kanske 90% att böja sej eller jobba på huk vilket han nu inte kan göra, därför ska han bara jobba med lättare jobb och i stående höjd. Och han ska börja promenera hem från arbetet om han går försiktigt, jag ska försöka möta honom de dagar jag mår okej att gå. På så vis får vi lite mer motion också. Vilket behövs när man nu beställt en ny bikini till resan, hihi.

Svärmor ringde just och bjöd in oss på middag imorgon. Trevligt! Det uppskattas!

Annars blir det en lugn och vilosam helg, det behövs. Farsdag på söndag. Men i övrigt bara vila och film.

Foto: Copyright StudioMaya (Mitt Egna Foto) Man får EJ använda mina foton utan mitt tillstånd.
Photos: Copyright StudioMaya (My Own Photo) My photos may NOT be used without my permission.
Kamera/Camera: Sony Ericsson Satio Mobiltelefon (2011-11-11)

h1

Sjukt vare här…

november 10, 2011

Igår onsdag vaknade jag med dundrande huvudvärk, stel nacke, nackvärk, mensvärk och fruktansvärt illamående. Men vartefter dagen gick omvandlades huvudvärken till migrän, extrem migrän. Riktigt så illa att jag trodde huvudet skulle sprängas, synen försvann, hörseln likaså, sen höll jag på att verkligen svimma av smärtan. Sånhär migrän har jag inte haft på mycket länge… Pappa var orolig att jag fått hjärnblödning när han ringde och hörde hur det var med mej. Ja nästan så man blev orolig själv för det…

Efter att jag pratat med Anna på MSN en stund vid lunchtid ställde jag mej upp för att gå till sängs för att vila men kände att jag troligen måste kräkas. Hann precis in på toaletten och kräktes upp lunchen och migräntabletterna. Borstade tänderna, drack lite vatten och la mej i sängen en stund, sen fick jag springa på toaletten och kräkas igen. Kräktes hela eftermiddagen och huvudet bara dunkade. Det svartnade för ögonen flertalet gånger så till slut bestämde jag mej för att SMSa Pelle efter 15-tiden att han kanske skulle be om någon annan skjuts hem när han slutade 16.00, för jag mådde för dåligt för att hämta honom. Men han ville inte vänta en halvtimme till på jobbet innan han tidigast kunde åka hem så han skrev att han kan GÅ hem, han hade så ont i benet (han sträckte ju sej illa på jobbet i fredags)…

En stund senare svarar jag att han inte ska behöva GÅ hem med sitt skadade ben, jag kravlar mej ur sängen och tar på mej kläder sakta och kör iväg. Och TUR jag hämtade honom. Han hade så ont i benet (han kan ju inte ens köra bil så jag har kört honom hela tisdag och onsdag till & från jobbet). Så när vi kom hem och han skulle in i duschen så såg jag förskräckt att han var ju blåsvart på benet. ”Men herregud hur Du ser ut” säger jag och eftersom det är på baksidan av benet han skadad så har han inte sett det själv. Han är helt blåsvart på nästan hela baksidan av benet. Jag fotograferar honom för att visa honom och vi bestämmer då att han måste uppsöka läkare nästa morgon. Jag kräks hela kvällen, middagen kom upp också och jag vilar resten av kvällen.

imorse åkte vi in till vårdcentralen och han fick en läkartid klockan 15. Två läkare undersökte och båda sa samma sak ”Oj oj oj vad Du är svullen och blåsvart, det måste vara allvarliga muskelbristningar.” Den kvinnliga läkaren säger att det är ”de värsta blånaderna hon sett”. Fotona visar inte rätta färgerna då jag fotograferade med blixt, de ser mindre ut med blixt så han är lite mörkare blåsvart på benet egentligen.

Han ska nu vara hemma sjukskriven, fick tre mediciner (Pronaxen, Panodil och Tramadol) och ska imorgonbitti ringa för en tid hos sjukgymnast. Det är viktigt att komma till en sjukgymnast för att muskelbristningen ger ärrbildningar och behöver mjukas upp. Mitt hjärta… ♥

Vi åkte förbi vännen Anna och drack kaffe imorse (Krister var på jobbet), det var trevligt (och gott kaffe). Sen efter vårdcentralsbesöket gjorde vi middag och sen kom både Anna och Krister förbi på kaffe hos oss. Lite surr om vår kommande resa och span på några få videoklipp därifrån gjorde oss inte direkt mindre sugna på att åka. Nu är det 86 dagar kvar…

Foto: Copyright StudioMaya (Mitt Egna Foto) Man får EJ använda mina foton utan mitt tillstånd.
Photos: Copyright StudioMaya (My Own Photo) My photos may NOT be used without my permission.
Kamera/Camera: Sony Ericsson Satio Mobiltelefon (2011-11-10)