Archive for the ‘Tårar’ Category

h1

Hopplöshet och Frustration!

december 9, 2015

stock_crutches_guy_sm

I förrgår måndag bestämde vi oss för att promenera igen, att Pelle promenerar hem från jobbet och om jag går hemifrån samtidigt så möts vi på mitten och sällskapar hem. På så vis får vi motion, träning, friskluft och öva mitt dåliga knä och höft, och att vi får 4,5 kilometer kvalitetstid där vi slår flera flugor i smällen.

Efter lunchtid då jag skjutsat Pelle på jobbet så tog jag bilen hem, en kort fotopromenad, bara för att ”spara” på högerbenet som strular för mej med att den gör ont, viker sej, bär inte och för att till slut explodera av smärta. Så jag gick bara en kort promenad. Sedan hem och invänta klockan 16.

Klockan 16 så har jag klätt mej och börjar gå, det är svag vind men skönt ute. Jag möter upp Pelle på stan, vi träffar en del vänner och bekanta. Avsikten att slå flera flugor i en smäll är bl.a. att besöka Apoteket då vi behövde göra lite inköp där. Men Pelle drar ivög för att köpa en julklapp till mej nånstans så jag ombeds vänta på Apoteket, men jag går in på Clas Ohlsons, väl där börjar jag få väldigt ont i högra benet och det finns ingenstans att sitta ner. Jag SMSar Pelle att skynda på för jag tror att han stannat upp för att prata med någon (vilket han också hade). På Apoteket tvingas jag sätta mej ner, nu börjar benet svikta och smärtorna accelererar, gråtfärdig när vi ska gå hem.

Väl hemma störtar jag i soffan och gråter hejdlöst av smärta. Pelle ger mej smärtstillande och ett vattenglas. Tyvärr hjälper inte pillren så jag tar ännu en tablett innan vi ska sova efter middagen och TV-kvällen. Hela natten har jag sömnlöst och fruktansvärt ont, släpar mej upp för att ta smärtstillande och har svårt att sova den natten.

Och på Tisdagmorgonen kom kryckorna fram. Klockan 11 igår tisdag skulle en hantverkare komma förbi, Pelle kom på lunch då men ingen hantverkare dök upp. Vid 13-tiden hade jag tid hos frissan, även det blev ett kapitel med frustration, hopplöshet och smärtor. Tre timmar gick och till slut fick jag SMSa mamma som bor tvärs över gatan från frisörsalongen att komma och hämta bilnyckeln för att ställa om P-skivan så jag inte skulle få böter medans jag var i frisörstolen, det översteg ju tre timmar. Sedan fick jag stappla till mamma och hämta bilnyckeln, sen ner i bilgaraget där bilen stod och hämta Pelle halvvägs gående från jobbet och sen hem i fruktansvärda smärtor igen.

Idag Onsdag har jag bara gått på smärtstillande och vilat, nåväl jag har ju tömt diskmaskinen, fyllt diskmaskinen, sopat sand i hallen, tvättat två småmattor, förberett middag, dukat och lagat mat – allt på kryckor och med smärtor!

Och nu har jag ju värk även i nacke, rygg, lungor, revben, axlar, armar, handleder och andra ställen då jag gått på kryckor i två dagar, plus smärtorna i högra benet. Håll tummarna att det är bättre imorgon, åtminstone till middagen på Fredag!

h1

Tema ”Försvunnen” i Filmtipsen!

december 20, 2014

Med temat Försvunnen så kommer här ett par filmtips lagom till Julledigheten!

(Söker Ni mera filmtips och filmrecensioner skriver Ni bara ”filmtips” eller ”filmrecensioner” i sökrutan nere till höger. För att verkligen inte missa några filmtips – eller andra blogginlägg – så kan Du prenumerera på bloggen – klicka på ”Follow Maypel’s World” och skriv in Din email – emailadressen kommer INTE synas på bloggen…)

000000000000MGM

gone_girl Bild/Picture: Discshop.se

Gone Girl (2014) Drama | Mystery | Thriller med Ben Affleck, Rosamund Pike och Neil Patrick Harris. På Nick och Amy Dunnes femte bröllopsdag anmäler Nick sin fru saknad. Polisens utredning och en massiv mediacirkus drar igång och Nicks bild av ett lyckligt äktenskap blir allt mindre trovärdig. Det dröjer inte länge innan hans lögner och underliga beteende får alla att ställa sig den obehagliga frågan: har Nick Dunne mördat sin fru? ****+

captive Bild/Picture: IMDb.com

The Captive (2014) Thriller med Ryan Reynolds, Scott Speedman och Rosario Dawson. Tio år efter att Cassandra kidnappades och försvann spårlöst börjar nya spår plötsligt dyka upp på internet. Två poliser tar sig an fallet -och öppnar utredningen som varit nedlagd i flera år ? bara för att finna sig indragna i en sorgedränkt berättelse där parallellhistorier ständigt ger nya nyanser åt en kylig brottsutredning. ****+

h1

Hjärtesmärta!

maj 16, 2014

20140516819-CopyrightStudioMaya-SATIO

Igårmorse fick jag en kraftig smärta i hjärttrakten, såpass att det svartnade för ögonen, kunde inte andas och jag blev jätteyr, fastän jag satt på en stol. Hade inte gjort nånting särskilt eller annorlunda. Tänkte att jag kanske suttit dåligt, att jag behövde äta lunch eller nåt. Men när Pelle kommit hem på lunch, då vi ätit lunch och jag skjutsade tillbaka Pelle på jobbet för att jag behövde bilen. Men så kom smärtan tillbaka, lika intensivt och lika skrämmande ont. Jag lade mej för att vila och gjorde inga ärenden, men jag blev inte bättre. När Pelle slutade så åkte jag ändå iväg och hämtade hem honom, vi handlade mat på hemvägen men jag bar inget för jag kände mej konstig och hade huggsmärtor i bröstet. Även utstrålande smärta i vänsterarmen. Svårt att andas, kippade efter luft. Gick direkt och vilade när vi kom hem, jag var yr, trött och hade så ont.

När Pelle lagade mat så var jag bara upp och åt, sen vilade jag igen. Sen BAM blev jag plötsligt jättedålig, smärtan i bröstet var enormt, som om nån kramade ihop hjärtat med en hand och borrade in sina långa naglar i det. Armen domnade bort, sprängvärkte och stack som tusen nålar om vartannat. Jag kunde inte andas, varje andetag blev ytligt och gjorde ont, kippade efter luft, vilket gjorde mej ännu mera yr så jag inte orkade sitta upprätt ens. Jag kände mej jättekonstig, som om luften gått ur mej, trött, matt, darrig och fruktansvärt frusen in i benmärgen. Så jag tog blodtrycket, har aldrig haft så HÖGT förut, jag som annars är lågtryckare. 152/102 och en vilopuls på 75, den brukar vara ca 50 (ska vara 60-70 normalt).

Pelle bakade Focaccia och skulle bjuda sina föräldrar på the & nybakat. Jag orkade inte upp, inte ens sitta, inte fika…låg i soffan och hade galet ont, kippade efter luft och grät om vartannat. Svärmor Kicki blev oroad och tyckte jag borde åka in akut, likaså Pelle hade sagt det. Jag lovade att åka in om det inte blev bättre på en timma. Men jag blev bättre när jag låg och vilade i soffan, blodtrycket gick ner till 138/88 och pulsen till 59. Inatt vaknade jag flera gånger att jag hade smärtor i hjärtat och i vänsterarmen samt tungt att andas.

Så imorse skrev svärmor till mej och frågade hur jag mådde, att hon tyckte jag skulle kontakta sjukvården i allafall. Så jag ringde upp vårdcentralen. Sjuksköterskan blev djupt oroad i telefonen och sa att jag skulle komma på en gång, akut. Tre minuter efter jag lagt på luren så satt jag i bilen och körde till vårdcentralen. Fick komma in direkt och ta EKG och blodtrycket, 150/95 tror jag det var. Sjuksköterskan tyckte att jag borde träffa Läkare också, likaså han blev bekymrad då jag faktiskt har ett medfött hjärtfel och har hjärtsjukdom i släkten. Han frågade om jag hade ont där och nu, ja lite men inte som tidigare. ”Jag tänker att om Du har ont så tillkallar vi ambulans upp på Lasarettet..” Jag blev stel. Oj. ”Men vi kan tillkalla en sjuktransport om Du vill” Jag nickade. ”Hur tog Du Dej hit?” sa han. ”Jag körde bil förstås” och han såg ut som om han skulle tappa hakan… ”Ja alltså, ingen kunde köra mej för alla jobbar ju” svarade jag. Han skakade på huvudet. ”Du ska definitivt inte köra bil. Du får lämna den på parkeringen och får Du parkeringsböter så ber Du om ett sjukintyg så slipper Du betala böterna”. ”Vi beställer sjuktransport” sa han. ”Misstanke om hjärtinfarkt eller kärlkramp” de orden ekade i mitt huvud.

När jag väntade i väntrummet därefter ringer jag Pelle på jobbet och berättar att jag måste upp akut på Lasarettet, till akuten, att bilen står på parkeringen. Jag SMSade även svärmor. Så de skulle fixa nån som hämtar bilen. Men när svärfar Ove kommer så har han hämtat Pelle från jobbet och skjutsat honom till Vårdcentralen, när han kommer så säger han att han kan skjutsa mej på akuten så de kan avbeställa sjuktransporten. Sjuksköterskan kramar om mej och säger ”Krya på Dej nu” när jag går. Pelle lämnar mej på akuten och åker hem för att duscha (efter jobbet) så återkommer han sen. Håller tummarna att jag slipper bli inlagd.

Jag träffar fem personer i akutrummet, jag får ta EKG igen, blodtryck några gånger och får en såndär kanylmojäng som på bilden (kommer inte på vad den heter just nu) där de tappar mej på blod och tar ett gäng blodprover. Jag har ont i både hjärtat och armen, armen domnar och sticker, yrsel, blodtrycket är 160/90 och jag har fruktansvärd huvudvärk. Efter flera timmar får jag äntligen beskedet att jag kommer få åka hem. Hjärta och lungor mår bra, mitt hjärtfel är stabilt för tillfället. Får jag ont igen eller andra nya symptom får jag åka in akut igen. Men det verkar som om jag har en inflammation i armen, axeln, skuldran på vänstersidan och det i sin tur påverkar både hjärta och lungor. Jag ska äta Voltaren och smörja med Voltaren-salva för att skona magsåret, ta smärtstillande och vila. Kanske ett par veckor.

Ja fy vilken jobbig dag det blev!

Men jag är glad att det inte var hjärtproblem med tanke på mitt medfödda hjärtfel. Förlåt mamma att jag inte berättade för Dej förrän efteråt, men Du hade inte sovit inatt om Du vetat och jag vet hur orolig Du blir!

h1

Bästa Julklappen Nånsin!

december 26, 2013

20131225-CopyrightStudioMaya-Samsung180337

På självaste Julaftonen knackade det på dörren hos mina svärföräldrar. Svärmor Kicki öppnade, men det var helt tyst. Svägerskan Anneli gick och kikade, men var helt tyst. Sen var jag tvungen att kika från matbordet där jag satt och det tog nån sekund innan jag förstod vem som verkligen klivit in i hallen. Min älskade son hade kommit hem från Spanien (där han bor) för att överraska oss! Det var med glädjetårar i ögonen och ett jättestort leende som jag sprang mot dörren för att krama om honom, han log brett och vi kramades länge. Det var så härligt att få krama om honom igen, vi har ju inte setts sedan i början på juni då jag och min vän Nina åkte till Spanien för att träffa honom.

Efter att vi hade varit hos mina svärföräldrar, Pelles föräldrar, så åkte Robin med oss hem. Vi pratade, myste och såg film. Sedan var det dags för Robin att gå ut med kompisar på krogen, så vid 22-tiden skjutsade jag honom till en förfest. Robin sa att ingen fick lägga upp bilder på Facebook eller skriva/berätta för någon om detta eftersom det var en överraskning till hans mormor. Min mamma, Robins mormor ringde på julaftonskvällen och vi pratade ganska länge. Jag höll masken om överraskningen att Robin var hemma i stan, han ville ju överraska henne på Juldagen då vi skulle dit. Och mamma anade ingenting alls.

På Juldagen så åkte jag och Pelle till min mamma vid 15.30-tiden, vi visste att Robin skulle dyka upp efter 16-tiden. Vid 16.40 knackade det på dörren hos mamma och Kurt öppnade. Det blev helt tyst igen, Kurt kom och sa till mamma att hon fick ”…ta det där, det är Jehovas Vittnen” och mamma ville först inte gå till ytterdörren, men när Kurt övertalade henne att det var ”hennes tur att prata med dom” gick hon till dörren. Hon hann säga ”Nej vi har inte tid, vi ska just äta julmiddag!” och sen började hon stamma och gråta, för att hon såg först efter en stund att det var Robin. Hon kände ju inte igen honom först!

Och han är väldigt olik sej, särskilt sedan hon såg honom sist, i maj då hon och Kurt besökte honom. Han hade gått ner lite i vikt då, men inte lika mycket som han gick ner sen. Han hade i augusti gått ner 38kg på ett år, nu 44 kg. Han är väldigt smal nu, så han behöver gå upp lite i vikt för träningens skull.

Efter julmiddagen, pratade vi, så fotograferades det och kramar i massor. Sen skulle han träffa ännu fler kompisar och gå på fest, bl.a. två av hans bästa vänner (Acke & Thom) här i stan ville umgås med Robin.

Annandag Jul skulle min kusin Juha och hans fru Rosie komma till stan, från Finland. Men de ställde in eftersom det är glashalt på vägarna. Kanske lika bra det. Dels har vi en influensa som heter duga och dels så ska Pelle upp 06.00 på fredag och jobba.

För övrigt mår Robin jättebra, han jobbar, tränar och umgås med vänner. Han har ny bostad i Arguíneguín, bor ihop med tre killar från Sverige, de kommer från Karlstad och Örebro. Robins kompis Jocke är i Sverige med Mia, de blev ett par och firar julen hos Mias familj i Malmö. De planerar att åka tillbaka till Spanien i januari, Robin åker tillbaka till Spanien på fredag. Robin har nytt jobb hos Google som Annonsentreprenör.

h1

Sjukhusbesök i London

december 12, 2013

Royal_Free_Hospital_758379_i0

Det är många som frågar hur det har gått i London, men jag har inte orkat blogga då jag åkte på en rejäl influensa när jag kom hem och legat i feber samt smärtor. Mina foton dröjer också (jag har alltså fler foton från London än de jag lade upp på Instagram under resans gång). Men jag tar det lite ”kortfattat” nu.

Jag har ännu inte hört från London, men det har ju bara gått en vecka. Jag ska få ny medicinering och se hur jag svarar på den. Om jag inte svarar bra på den kan jag få komma tillbaka till London. Vet inte så mycket mer än. Bara att jag absolut inte, inte under några som helst omständigheter, inte får göra några kirurgiska ingrepp, varken MVD (operation), ballongkompression, Botox-injektioner eller andra injektioner. Så det blir förmodligen bara medicinering resten av livet. Vad medicinen heter kunde inte neurologen säga eftersom de heter olika i England och i Sverige, jag kommer ju att få receptet via min behandlande läkare i samråd med neurologen i London. Neurologen behöll också min CD-skiva från min senaste Magnetröntgen för att han fick den när jag kom dit, den skulle han kika på också.

Denna nya medicin skulle stabilisera hjärtat samt det pendlande blodtrycket och vara skonsamt mot mitt Magsår och Esofagit (Esofaguserosion, sår på matstrupen). Som många vet så har mitt Blodtryck pendlat otroligt mycket från jättelågt (100/50) och med svimningar som följd, till normalt (120/70-80)so far, so good…men också skjutit i höjden (150/90) i någon minut för att sedan bli normalt och trigga igång jättemycket smärtor. Dessa blodtryckspendlingar sökte jag läkare akut för i maj månad men som negligerades av läkaren varpå han tyckte att jag kunde motionera mera. Ett treminutersbesök hos en snorkig läkare. Men nu säger neurologen i London att detta kan ha med nervsystemet att göra, jag är dessutom född med hjärtfel vilket gjorde att jag faktiskt sökte läkare akut. Det är ju inte hållbart att leva så med svimningar och ojämna blodtryck tänkte jag.

Min Esofagit är inte bra heller vilket påverkar hjärtat och ”hjärtkramper” är vanligt. Det kan t.o.m. kännas som hjärtinfarkter. Om man vill veta mer om Esofagit kan man läsa i länklistan till höger, likaså GERD (Gastro-esofagus Reflux Disease) som jag troligast lider av. Om man inte medicineras kontinuerligt och söker läkare vid besvär kan detta på sikt ge svårare symptom. Man har med Esofagit/GERD lättare att få cancer i matstrupe och även i lungor. Så det är klart att man vill ha rätt vård och behandling, det är därför jag är uppmärksam på försämringar. Tyvärr blir man i svensk vård väldigt dåligt bemött och lätt avfärdad, de gör inga större undersökningar, ger inga behandlingar eller tar prover förrän man tjatar. Inte heller har man samarbeten eller uppföljning på patienterna. Det är synd att det blivit så.

RoyalFreeHospital - Belsize Park Tube

h1

Flipperspel

november 19, 2013

livingwithtnlogobymaya1

Senaste tiden har varit och är mycket hemsk när det gäller min Trigeminusneuralgi (TN). Inte nog med att smärtorna dyker upp från ingenstans, slår till som blixtar från klar himmel i tid och otid – utan också att smärtattackerna är intensivare, tätare och starkare. Ibland kallar jag det för Flipperspel, för jag hinner inte ens skriva in i smärtdagboksappen (Headache Diary Pain App, Android) när en attack kommer och beskriva den – innan det kommer tio attacker till, olika sådana.

headache diary1.google-play

BURNING TN

Igår hade jag en helvetisk kväll strax efter att vi hade haft besök av våra grannar och vi såg på TV ett par timmar. Jag kunde inte somna sen, fick sitta uppe och se på TV för att jag dels inte kunde sova med smärtorna och dels för att jag inte ens kunde luta huvudet mot en kudde eller nåt.  Smärthugg, brännande ansikte och svårt att dricka, svälja och prata. Tungan kändes svullen och känslan av att det ”brinner” i munnen, svalget och i tungan. Ont att svälja saliven och ont att röra huvudet eller luta huvudet mot en kudde. Nacken var trött men jag kunde inte vila den mot nånting. Dessutom pendlade det från sida till sida, men mest höger sida. Hörde tidvis dåligt på ena örat. Högra örat kändes som det skulle sprängas. Tårarna brände mot huden. Skitless var bara förnamnet. Var uppe till 2, låg och försökte somna i en hel timme, minst. Efter 3 kan jag ha somnat, vaknade 6 förutom alla uppvak under natten. Vågade inte tugga till frukost eftersom det triggar smärtorna, så det fick bli flytande frukost. Sovit dåligt, ätit dåligt och ont ännu. Så trött idag är bara förnamnet…

…men nu är det bara 14 dagar tills jag åker till London för bättre vård!

Men nu måste jag ringa runt till en massa sjukhus för sjukjournaler som fortfarande eftersöks. Det har redan tagit två veckor och jag inte fått allt jag behöver. Efter igårkväll då en läkare ringde upp mej så är jag arg för att det saknas viktiga journaler. Hon tyckte också det var konstigt så nu ska jag ringa ett annat sjukhus och fråga ”vart jag har försvunnit”! Vilket slarv!

h1

Min räddare i nöden?

oktober 27, 2013

1.pain

Jag har varit väldigt dålig i min Trigeminusneuralgi ett par veckor, och då menar jag riktigt dålig. Smärtorna har legat mellan 7 och 10 på en smärtskala upp till 10. Jag har fått så våldsamma smärtor av att bara prata, le, borsta tänder och tugga mat som triggat igång smärtorna ännu värre. Så det har blivit flytande mat som nyponsoppa, blåbärssoppa och smoothies till alla mål mat. Jag fick en blackout av smärtorna. Var nära att ringa ambulans. Jag har gråtit så mycket av smärta. Det har varit så olidligt att jag beslutade mej för att verkligen kontakta specialistvård i England, nämligen Dr. Goadsby som är en neurologiprofessor med England, USA och Australien som arbetsplats. Och jag har nu fått veta att han har rätt fullspäckat schema, många svenskar har sökt sej till honom med samma sjukdom och de har fått en rejäl skjuts framåt i sin vård och behandling istället för att stampa härhemma med en diagnos utan behandling. Så varför inte försöka söka dit?

I torsdags kväll skickade jag ett brev som jag hållit på väldigt länge, ända sedan i slutet av Augustiett mail till Dr. Goadsby för att få hjälp när sjukvården i Sverige inte räcker till.

Imorse kollade jag mailen, och igårmorse hade han svarat, 05.52 på en lördagsmorgon!

Dr. Goadsby skriver att han återkommer. Så han kommer lusläsa mitt 6 A4-sidor långa brev! Jag förstår att det är långt och mycket att läsa, men hur annars skriver man sin sjukhistoria, sina skador, sina symptom, sina triggers, sina behandlingar, sina undersökningar och allt om mej för en period på snart 25 år??! Jag lovar, det var inte lätt.

För övrigt mår jag sämre igen, jag som hade en relativt bra förmiddag! Men det gör mej bara mer beslutsam att få åka till honom, kosta vad det kosta vill!