TGIS!

Thank God It’s Semester!

Klockan 3 inatt fick vi veta hur det känns att vakna till en brandvarnare som tjuter i högan sky i sovrummet! Ingen brand eller rök funnen, men brandvarnaren slets ner illa kvickt och sen var det svårt att somna om. Gissar på att detta kommer bli en trött dag för oss båda som slutar med ZzzZZZzZzzz efter Bollibompa i soffan 😉

Men det är tur att Pelle jobbar sin sista dag innan fyra veckors semester. Imorgon blir vi ”kidnappade” ut på middag, vart vet vi inte. Det är Pelles föräldrar som bjuder ut oss då Pelle fyller år på Söndag, men stället vi ska på har inte öppet på söndagar så det blir dagen innan.

Igårkväll fick jag veta att min Mormor åkt in med ambulans på sjukhus i söndags då hon plötsligt blivit jättedålig, hon blev inlagd och undersökt. Man fann 10 sår i magen på henne så nu har hon Blödande Magsår, stackarn. Hon fick komma hem i onsdags och har fått mediciner för magen så nu mår hon bättre. Jag vet ju hur det känns och hur dålig man blir. Morfar har opererat sin vänstra handled (tidigare opererat högra) för Karpaltunnelsyndrom, precis som min mamma har gjort i båda händerna. Lite kan man undra om sånt är ärftligt. Ja magsår sägs ju kunna vara det, men karpaltunnelsyndrom också?

Min mage mår så mycket bättre sedan jag gick över till laktosfri kost, att det skulle bli sån skillnad trodde jag aldrig. Och att jag gått såpass länge med magont, illamående och kräkningar innan jag förstod att det kommit tillbaka. Jag slutade med laktos för fem månader sedan. Men jag äter fortfarande magsårsmedicin dagligen sedan 1994 och lär nog få leva med dem hela livet ut eftersom mina sår bara kommer och går, först drabbades bara magen, men sedan magmunnen och nu är min matstrupe drabbad. Tidvis får jag en starkare medicin när besvären blir för svåra, den medicinen är en oral lösning som smakar Kola, den ger jättebra direkt effekt och den är god. Jag kommer inte ihåg vad den heter, flaskan är vit och har ljusblå etikett.

 

Nu har WordPress gjort om bloggportalen helt för oss admins, så jag hoppas jag kan förstå hur man får inläggen rätt och att bilder hamnar där jag vill ha dem. Annars får Ni ha lite överinseende till dess att jag lärt mej det nya upplägget. Kanske därför det krånglat senaste veckan, för att de höll på att göra om? Beep, beep, boop!

 

Postop Biopsi

Såhär tio dagar efter biopsin så har jag fortfarande ganska ont i bröstet. Jag är fortfarande väldigt blålilasvart i färgen på ungefär halva bröstet mot urringningen till, d.v.s. det SYNS om jag har linne, behå eller bikini på mej (så jag väntar gärna innan jag bokar resan till Spanien). Och det är väl klart att jag har ont, de har ju tagit ut vävnadsprover inifrån bröstet.

Picture: Thebloomcancercare.blogspot.com

Eftersom jag inte fick så mycket information om varken biopsin, provsvaren eller hematomet så försöker jag läsa mej till det och få en uppfattning om vad som är normalt vad gäller smärta, läketid, svullnad, väntan o.s.v. Och samtidigt skriva av mej lite, på ren svenska. Det finns ju inte så många bloggar om detta heller, särskilt inte på svenska.

Det ÄR oundvikligt när man har gjort biopsi i bröstet att INTE tänka på det. Dygnet runt all vaken tid finns tankarna där, i bakhuvudet om inte annat. Vad svaret än visar så vill jag inte vänta längre, jag vill veta NU så jag kan förhålla mej till det. Även om risken för cancer är liten och överlevnaden är stor, så visst tusan är man orolig ändå.

Jag har också varit lite orolig angående smärtan som både skurit som rakblad genom bröstet och som nypande, klämmande, huggande smärta. Mest har det värkt som om bröstet varit i kläm mycket hårt. Oron har gjort att jag funderat på den inre blödningen, om den orsakat blodproppar och sådär. För det är ingen ytöm smärta av något blåmärke precis utan mer smärta inuti och kring punktionsområdet. Känner jag med handen så har jag en hård knöl över området som nålsticken gjorts och under det känner jag det knöligt och mycket smärta vid bara litet tryck. I övrigt har svullnad och spändheten minskat. Jag har däremot varit väldigt yr och haft flera svimningsanfall, men vad det beror på vet jag inte. Kanske dålig sömn, kanske lågt blodtryck, kanske oro eller kanske influensan påverkar. Eller alltihop?

Ett hematom, d.v.s. blodsamling efter operation/provtagning/punktering kan sannolikt bero på brustet kärl (vilket sjuksköterskan trodde detta var eftersom det blödde så kraftigt). Denna kan finnas kvar upp till ett par veckor. Det är ovanligt att få hematom, upp till 2% får det.

Man bedövas med Lidocain (salva). 3-6 nålstick är inte ovanligt (läkaren hann bara ta två på den ena knölen). Lätt tryck känns under nålbiopsi. Eftersom vävnaden håller hämtas, kan ett klickande ljud höras från nålen och provtagningsinstrumentet. Den genomsnittliga stickprovsstorlek som hämtas är cirka 2,0 cm lång och 0,16 cm i diameter avlägsnas. Proverna skickas sedan till patologi för diagnos. Ärrbildning kan eventuellt ske efter en biopsi vilket i framtiden kan försvåra senare mammografiundersökningar.

Det finns många missuppfattningar när det gäller bröstcancer , inklusive påståendet: ”ärftlighet är orsaken till de flestas bröstcancer”. Egentligen bara 5 till 10 procent av dem som diagnostiserats med bröstcancer har en släkthistoria. Risken att dö i bröstcancer för kvinnor är ungefär en på 35, eller 3 procent. Mammografi är ca 80% effektiv på att upptäcka bröstcancer när alla åldersgrupper beaktas. Män kan också få bröstcancer. Hos män kan bröstcancer hända i alla åldrar, men är vanligast hos män som är mellan 60 och 70 år gamla. Manlig bröstcancer är inte särskilt vanlig. För varje 100 fall av bröstcancer, är mindre än 1 män. För män, är tecken på bröstcancer och behandling är nästan samma som för kvinnor.

En vanlig myt är att kvinnor med små bröst inte kan utveckla bröstcancer, men det är helt fel. En kvinnas mängd bröstvävnad påverkar inte hennes risk att utveckla bröstcancer. Bröst är inte en betydande riskfaktor för bröstcancer.

Tio procent av bröstcancer förknippas med smärta. Detta är dock, mycket sällsynt om detta är den enda symptom på en brösttumör. Bröstsmärta är den tredje vanligaste godartade bröstklagomål och kan orsakas av många saker. Bilaterala bröstsmärtor är mindre sannolikt att förknippas med bröstcancer än ensidiga bröstsmärtor.

I allmänhet bröstcancer är smärtfri, men smärtan kan inte ensam utesluta cancer. Vissa kvinnor tror också att en smärtfri knöl inte kan vara cancer. Detta är inte sant. Det finns ingen korrelation mellan huruvida en knöl är smärtsam och om det är cancer. Varje knöl bör kontrolleras av en läkare.

Det finns flera behandlingar för bröstcancer bland kemoterapi och strålbehandling. Mastektomi (bortoperation av bröstet) är inte det enda alternativet.

Info (delvis) källa: Cosmetmeticsurgeryforums

Gold is dirt!

Jag vill tacka alla mina goa vänner såå mycket, Ni som mailat, chattat och SMSat i samband med mitt sjukhusbesök, min biopsi och oro vad det nu innebär med väntan på provsvar. Det betyder såå mycket för mej, jag blir så rörd. Det värmer! Det är en overklig känsla, en orolig väntan och jag vet att man inte ska ”måla fan på väggen”. Jag/vi tar en dag i taget, mer än så kan vi inte göra.

På frågor jag fått hur länge jag får vänta på mina provsvar så vet jag faktiskt inte, jag fick ingenting veta hur lång tid det kan ta. Jag har läst att det kan ta allt från två veckor till två månader, men att många tycker det är skandal eftersom det ger en orättvis oro att vänta såpass länge på svar. Det enda jag vet är att de kommer kontakta mej, antingen via brev eller telefon, om det då blir en kallelse för nästa biopsi eller svar på de redan tagna proverna vet jag inte. Min läkare var ganska otydlig (med kraftig språkbrytning som var svår att förstå) så jag kan inte säga mer än att hon ville göra biopsi på den tredje knölen men hindrades av att jag fick en såpass kraftig blödning. Jag antar att det blir svårare att se knölen med ultraljudet då.

Så stannade livet för en stund…

Jag har ännu en orsak till att jag inte bloggat. När jag fick ett oroande besked med posten så stannade livet för mej litegrann. Jag ville inte prata med någon om det, förutom min underbara stöttande man. My rock in life! (Nu orkar jag inte skriva om allt jag skrev till en vän så jag kopierar in det bara)

Gjorde en mammografi två dagar innan vi åkte till Thailand (28 feb). Jag fick hem ett brev två veckor senare som min mamma (som var husvakt) fick öppna brevet och visst hade jag fått en tid på sjukhuset att kolla ”några fynd”. Mamma fick boka om den kallade tiden så jag skulle hinna hem, så idag skulle jag till sjukhuset 8 mil nordväst för nya undersökningar. Blev rent ut sagt skitskraj! Det var min allra första mammografi för det första. Och den gjorde ONT! Och det har varit sjukt mycket sjukdomar senaste tiden. (Min make låg ju på sjukhus 2 dagar i Thailand, sen oro över detta inför detta sjukhusbesöket för min del. Väntar ju fortfarande på MRT för TN).

Min mamma trodde att jag inte varit stilla under första undersökningen. Bara. Min make försökte lugna min oro med att det ska gå bra och det är troligen ingenting. (Jag berättade nästan inte för någon mer vad sjukhusbesöket gällde).

Men. Jag har ju alltid fått alla skitsjukdomar, skador och symptom så det är klart att jag blev orolig när de skrev att de gjort fynd de behöver undersöka mera. Man tänker ju det allra värsta, även om det kanske inte är någonting dåligt. Det dåliga är att jag har JÄTTEONT också, minsta beröring så skriker jag. Mamma följde med mej som stöd, satt i väntrummet och väntade tålmodigt. Stort TACK för det!

Ni må tro att mammografi nummer två gjorde ONT…igen…Och TRE gånger kallades jag in för att göra ny röntgen…Sedan kallades jag in för Ultraljud av en läkare… och undersöktes, länge, länge… ”Jo Du har en cysta…vätskefylld…den kan vi tömma…” EN…tänkte jag…och sen fortsatte hon med ultraljudet…länge, länge…

”Och här har Du en knöl till”…TVÅ? Och när hon tog fram den grova nålen började jag gråta…”Vi ska tömma cystan”…NU? tänkte jag…sedan körde hon ultraljudet och bad systern komma in…”Vi lägger bedövning” och de tömde cystan…12ml…AJ! Det gjorde fruktansvärt ont…

Och sen såg jag nålen igen…IGEN? ”Vi ska ta prov, biopsi på den andra knölen”…AJ…det gjorde så fruktansvärt ont fastän bedövningen var gjord, två biopsier på den knölen…tårarna bara rann…systern försökte lugna mej, men jag är ju spruträdd också… ”Oj…brukar Du blöda lätt?” säger systern…Jag mumlar fram Nae, jag vet inte…”Du kommer få ett hematom (blödning under huden=stort blåmärke)” säger läkaren…Och de tar fram något att pressa mot blödningen, när blödningen minskar lägger de en kylpad över…och trycker länge…”Du har en tredje knöl, men vi kan inte ta biopsi på den när Du har hematom nu” säger läkaren…TRE? ”Vi kommer att kalla Dej för en ny biopsi…” et.c. Jag var i chocktillstånd. Var svimfärdig. Darrig. Gråtfärdig igen. Tre knölar alltså… 😦

Undersökningarna tog två och en halv timma totalt sett. Jag är helt blåsvart på bröstet. Har fortfarande en press över bröstet så jag ser inte det hela, fick med mej en kylpad och mer omslag att lägga om där biopsierna togs… Jag hade så ont när jag lämnade sjukhuset att jag fick köra till ett köpcentra och köpa Alvedon, men det hjälpte föga. Blev svårt att köra bil t.o.m. Har fortfarande mycket ont. Ligger ner och vilar nu, ska köra till Pelles jobb vid 16 och se om han får sluta då eller om det blir övertid, men det blir bara vila i övrigt idag. Nu återstår oro fram till nästa eventuella biopsi och till dess att vi vet…