Lite till och från…

Hej alla bloggläsare!

Det har varit lite si och så med tid för bloggandet å den senaste tiden. Anledningarna är väldigt många.

Dels har vi haft Badrumsrenovering i Februari, sedan en Utlandsresa till Mexico i Mars, där bröt maken foten så mycket annat har prioriterats helt enkelt. Därefter har vi legat däckade i kraftig Influensa i April, maken har efter lång sjukskrivning hela April återgått till arbete den 2:a Maj vilket medfört lite Övertidsjobb nu i Maj, sedan då våren kom har Trädgården tagit sin tid då varken maken med sin onda fot (eller jag med mina begränsningar och värk) inte är de snabbaste och duktigaste på trädgårdsarbete. Och än finns det massor med jobb i trädgården. Samt andra nya måsten. Vi har kommande 90-årskalas, 10-årsfirande, studentfirande, midsommar, semesterplaner och annat kul framför oss!

Men jag ska försöka komma ikapp lite på bloggfronten, hoppas jag. I vart fall tala om att vi lever, haha!

De som följer oss på Facebook eller Instagram får lite fler uppdateringar.

Hoppas att Ni fortfarande läser bloggen om jag fortsätter blogga..

Slutet av 2014

Beklagar att det inte bloggats så mycket efter jul, anledningen är mest sjukdom…

Här kommer slutet av år 2014 i bilder…

I mitten av December var vi på After Work och åt gott på Stadshotellet. Därefter firade vi ett antal födelsedagar under julveckan. Jag hann inte ens få iväg några julkort iår, tråkigt nog.

Jag hann dock vara akut till sjukhus ett par gånger för bl.a. hjärtsmärtor, det hade jag varit in för tidigare också. Det visade sej att jag hade mycket fel i skelettet. Jag hade bl.a. flertalet låsta revben (två av dem gick inte trots två försök att få loss) så jag går ännu med två låsningar som gör ofantligt ont och trycker på hjärta och lungor samt ryggkotorna. Han förklarade ingående varför jag hade hjärtsmärtor, varför jag haft andningssvårigheter och varför jag fått svimningsanfall. Min sjukgymnast var så förvånad att han inte kunde trycka till de två revbenen och han var rädd att jag skulle bryta revbenen om vi försökte knäcka till mera.

Jag har även felställda kotor i nacke och rygg, har sned hållning i axlar och skuldror, mitt ena nyckelben ligger snett. Med andra ord, jag har ständig smärta och ”det finns ingen quick-fix” som min sjukgymnast sa, ”om det går fixa helt återstår att se” sa han. Vi får se efter Januari vilken uppföljning det blir, han önskar att jag får en mer ”up-to-date” med röntgen, med mer undersökningar på misstänkt osteoporos (benskörhet) och min trafikskadade höft och knä som inte längre bär mej och smärtar så. Mot alla odds så har min Trigeminusneuralgi/-neuropati varit ganska lugn, jag har bara haft några smärtattacker då och då per dag med någon enstaka intensiv smärta i veckan. Inte helt konstant dygnet runt som det varit förut. Jag har haft en och annan ”andningspaus” och det känns bra. Däremot hade jag högt blodsocker i den övre gränsen till diabetes så jag får tänka på att äta mer rätt, jämna måltider, mindre mat och sockerfritt. Samt försöka röra på mej om det går…

Fotona nedan är från kvällen vi var på After Work på Stadshotellet.

 

Vi var dryga 3 veckor kattvakt åt min brors och hans familjs katt, Diezel. Min bror Mikael, hans fru Annelie och deras två barn Tim och Molly var på Koh Samet i Thailand i tre veckor över julen och allt. Mys!

 

Julgranen var pyntad efter Lucia, det var snöfritt nästan hela december med regn, grönska, plusgrader och några få dagar innan jul kom både snö och bästa julklappen, sonen Robin flyttade hem efter två år utomlands! Den 21 december hämtade vi honom från flygplatsen, jag och mamma. Han tröttnade riktigt på Malta. Fyra flyttar i tre länder hann han med och har lärt sej tala spanska. Först bodde han i La Linea de la Concepción i Spanien, sedan Arguíneguín på Gran Canaria (Spanien), sedan Utrecht i Holland och till sist på Malta. Nu bor han tillfälligt hemma hos oss i väntan på lägenhet och nytt jobb.

 

Från den 20 december och i åtta dagar var vi även hundvakt, åt Pelles förre chefs hund Douglas. Diezel och Douglas gick inte riktigt ihop, men vi löste det genom att ha dom åtskilda i huset, de turades om att få ha hela huset själv då t.ex. hunden var ute och när hunden var inne var katten på den inglasade altanen. Ibland sov Douglas i bädden i vårt sovrum, ibland (eller mest) sov Diezel med oss i sovrummet. Fotot på Pelle och Douglas togs på Julafton då vi firade jul hos Pelles föräldrar, vi var sammanlagt nio personer och tre hundar, Diezel hade hela vårt hus för sej själv. Sedan var Douglas helt slut och somnade, då myste vi hela kvällen med Diezel.

 

I mellandagarna kom SMSet att mina beställda glasögon kommit. Hämtade dem direkt. Optikern hade sagt åt mej ”behöver Du verkligen glasögon?” eftersom det bara är litet synfel på högra ögat som det vänstra ögat korrigerar. Men jag känner själv att det är skönt att kunna köra bil i mörker och kunna lita på att jag ser trafiken. När jag är trött är det som värst. Det är en vanesak att lära sej ha dessa glasögon kan jag säga, är fortfarande osäker på om dom är rätt. Jag ser jättebra normalt och på nära håll utan glasögon, har inte nåt progressivt fel så det blev ganska billiga glasögon. Det är bara på väldigt långt håll jag vill kunna se bättre. Jag var sjuk och febrig med världens influensa på fotot, blev sjuk på juldagen och är faktiskt krasslig än med rethosta och huvudvärk emellanåt. Det känns att man inte återhämtat sej helt ännu.

Nyårsaftonen då vi var krassliga med hög feber så firade vi in det nya året hemmavid. Med plankstek på Entrécôte. Med mousserande vitt vin. Med eldkorg och spanade in alla raketer. Robin firade nyårsafton med oss.

 

 

Alla foton är klickbara större!

Hjärtesmärta!

Igårmorse fick jag en kraftig smärta i hjärttrakten, såpass att det svartnade för ögonen, kunde inte andas och jag blev jätteyr, fastän jag satt på en stol. Hade inte gjort nånting särskilt eller annorlunda. Tänkte att jag kanske suttit dåligt, att jag behövde äta lunch eller nåt. Men när Pelle kommit hem på lunch, då vi ätit lunch och jag skjutsade tillbaka Pelle på jobbet för att jag behövde bilen. Men så kom smärtan tillbaka, lika intensivt och lika skrämmande ont. Jag lade mej för att vila och gjorde inga ärenden, men jag blev inte bättre. När Pelle slutade så åkte jag ändå iväg och hämtade hem honom, vi handlade mat på hemvägen men jag bar inget för jag kände mej konstig och hade huggsmärtor i bröstet. Även utstrålande smärta i vänsterarmen. Svårt att andas, kippade efter luft. Gick direkt och vilade när vi kom hem, jag var yr, trött och hade så ont.

När Pelle lagade mat så var jag bara upp och åt, sen vilade jag igen. Sen BAM blev jag plötsligt jättedålig, smärtan i bröstet var enormt, som om nån kramade ihop hjärtat med en hand och borrade in sina långa naglar i det. Armen domnade bort, sprängvärkte och stack som tusen nålar om vartannat. Jag kunde inte andas, varje andetag blev ytligt och gjorde ont, kippade efter luft, vilket gjorde mej ännu mera yr så jag inte orkade sitta upprätt ens. Jag kände mej jättekonstig, som om luften gått ur mej, trött, matt, darrig och fruktansvärt frusen in i benmärgen. Så jag tog blodtrycket, har aldrig haft så HÖGT förut, jag som annars är lågtryckare. 152/102 och en vilopuls på 75, den brukar vara ca 50 (ska vara 60-70 normalt).

Pelle bakade Focaccia och skulle bjuda sina föräldrar på the & nybakat. Jag orkade inte upp, inte ens sitta, inte fika…låg i soffan och hade galet ont, kippade efter luft och grät om vartannat. Svärmor Kicki blev oroad och tyckte jag borde åka in akut, likaså Pelle hade sagt det. Jag lovade att åka in om det inte blev bättre på en timma. Men jag blev bättre när jag låg och vilade i soffan, blodtrycket gick ner till 138/88 och pulsen till 59. Inatt vaknade jag flera gånger att jag hade smärtor i hjärtat och i vänsterarmen samt tungt att andas.

Så imorse skrev svärmor till mej och frågade hur jag mådde, att hon tyckte jag skulle kontakta sjukvården i allafall. Så jag ringde upp vårdcentralen. Sjuksköterskan blev djupt oroad i telefonen och sa att jag skulle komma på en gång, akut. Tre minuter efter jag lagt på luren så satt jag i bilen och körde till vårdcentralen. Fick komma in direkt och ta EKG och blodtrycket, 150/95 tror jag det var. Sjuksköterskan tyckte att jag borde träffa Läkare också, likaså han blev bekymrad då jag faktiskt har ett medfött hjärtfel och har hjärtsjukdom i släkten. Han frågade om jag hade ont där och nu, ja lite men inte som tidigare. ”Jag tänker att om Du har ont så tillkallar vi ambulans upp på Lasarettet..” Jag blev stel. Oj. ”Men vi kan tillkalla en sjuktransport om Du vill” Jag nickade. ”Hur tog Du Dej hit?” sa han. ”Jag körde bil förstås” och han såg ut som om han skulle tappa hakan… ”Ja alltså, ingen kunde köra mej för alla jobbar ju” svarade jag. Han skakade på huvudet. ”Du ska definitivt inte köra bil. Du får lämna den på parkeringen och får Du parkeringsböter så ber Du om ett sjukintyg så slipper Du betala böterna”. ”Vi beställer sjuktransport” sa han. ”Misstanke om hjärtinfarkt eller kärlkramp” de orden ekade i mitt huvud.

När jag väntade i väntrummet därefter ringer jag Pelle på jobbet och berättar att jag måste upp akut på Lasarettet, till akuten, att bilen står på parkeringen. Jag SMSade även svärmor. Så de skulle fixa nån som hämtar bilen. Men när svärfar Ove kommer så har han hämtat Pelle från jobbet och skjutsat honom till Vårdcentralen, när han kommer så säger han att han kan skjutsa mej på akuten så de kan avbeställa sjuktransporten. Sjuksköterskan kramar om mej och säger ”Krya på Dej nu” när jag går. Pelle lämnar mej på akuten och åker hem för att duscha (efter jobbet) så återkommer han sen. Håller tummarna att jag slipper bli inlagd.

Jag träffar fem personer i akutrummet, jag får ta EKG igen, blodtryck några gånger och får en såndär kanylmojäng som på bilden (kommer inte på vad den heter just nu) där de tappar mej på blod och tar ett gäng blodprover. Jag har ont i både hjärtat och armen, armen domnar och sticker, yrsel, blodtrycket är 160/90 och jag har fruktansvärd huvudvärk. Efter flera timmar får jag äntligen beskedet att jag kommer få åka hem. Hjärta och lungor mår bra, mitt hjärtfel är stabilt för tillfället. Får jag ont igen eller andra nya symptom får jag åka in akut igen. Men det verkar som om jag har en inflammation i armen, axeln, skuldran på vänstersidan och det i sin tur påverkar både hjärta och lungor. Jag ska äta Voltaren och smörja med Voltaren-salva för att skona magsåret, ta smärtstillande och vila. Kanske ett par veckor.

Ja fy vilken jobbig dag det blev!

Men jag är glad att det inte var hjärtproblem med tanke på mitt medfödda hjärtfel. Förlåt mamma att jag inte berättade för Dej förrän efteråt, men Du hade inte sovit inatt om Du vetat och jag vet hur orolig Du blir!

Glädjetårar!

Till dagens post trillade stora glädjetårar!

Först öppnade jag skattebrevet och såg till min förvåning att jag får ett härligt tillskott i kassan i form av återbäring, men det andra brevet som öppnades med darriga händer gav den allra största vinstlotten:

 

Jag har fibroadenom, godartade tumörer i bröstet. Eftersom jag inte blev kallad till en till biopsi kan det antas att den tredje knölen också är detta. Den första var en vätskefylld cysta som tömdes på 12ml vätska vid biopsiundersökningen direkt. Nu måste jag gå på regelbundna kontroller vartannat år när jag blir kallad, för att hålla koll på detta. I nuläget behöver man ingenting göra, men om dom börjar växa och skapa obehag kan dom opereras bort.

Pelle kramade om mej, gav mej en puss och sa ”Det här måste vi fira!”. Jag tror att han var lika rörd som jag. Det är synd bara att vi inte kan fira idag. Han jobbar sin vårrusch med långa arbetsdagar och mycket övertid. Men det är skönt att mitt livs värsta tio dagar är över!

Postop Biopsi

Såhär tio dagar efter biopsin så har jag fortfarande ganska ont i bröstet. Jag är fortfarande väldigt blålilasvart i färgen på ungefär halva bröstet mot urringningen till, d.v.s. det SYNS om jag har linne, behå eller bikini på mej (så jag väntar gärna innan jag bokar resan till Spanien). Och det är väl klart att jag har ont, de har ju tagit ut vävnadsprover inifrån bröstet.

Picture: Thebloomcancercare.blogspot.com

Eftersom jag inte fick så mycket information om varken biopsin, provsvaren eller hematomet så försöker jag läsa mej till det och få en uppfattning om vad som är normalt vad gäller smärta, läketid, svullnad, väntan o.s.v. Och samtidigt skriva av mej lite, på ren svenska. Det finns ju inte så många bloggar om detta heller, särskilt inte på svenska.

Det ÄR oundvikligt när man har gjort biopsi i bröstet att INTE tänka på det. Dygnet runt all vaken tid finns tankarna där, i bakhuvudet om inte annat. Vad svaret än visar så vill jag inte vänta längre, jag vill veta NU så jag kan förhålla mej till det. Även om risken för cancer är liten och överlevnaden är stor, så visst tusan är man orolig ändå.

Jag har också varit lite orolig angående smärtan som både skurit som rakblad genom bröstet och som nypande, klämmande, huggande smärta. Mest har det värkt som om bröstet varit i kläm mycket hårt. Oron har gjort att jag funderat på den inre blödningen, om den orsakat blodproppar och sådär. För det är ingen ytöm smärta av något blåmärke precis utan mer smärta inuti och kring punktionsområdet. Känner jag med handen så har jag en hård knöl över området som nålsticken gjorts och under det känner jag det knöligt och mycket smärta vid bara litet tryck. I övrigt har svullnad och spändheten minskat. Jag har däremot varit väldigt yr och haft flera svimningsanfall, men vad det beror på vet jag inte. Kanske dålig sömn, kanske lågt blodtryck, kanske oro eller kanske influensan påverkar. Eller alltihop?

Ett hematom, d.v.s. blodsamling efter operation/provtagning/punktering kan sannolikt bero på brustet kärl (vilket sjuksköterskan trodde detta var eftersom det blödde så kraftigt). Denna kan finnas kvar upp till ett par veckor. Det är ovanligt att få hematom, upp till 2% får det.

Man bedövas med Lidocain (salva). 3-6 nålstick är inte ovanligt (läkaren hann bara ta två på den ena knölen). Lätt tryck känns under nålbiopsi. Eftersom vävnaden håller hämtas, kan ett klickande ljud höras från nålen och provtagningsinstrumentet. Den genomsnittliga stickprovsstorlek som hämtas är cirka 2,0 cm lång och 0,16 cm i diameter avlägsnas. Proverna skickas sedan till patologi för diagnos. Ärrbildning kan eventuellt ske efter en biopsi vilket i framtiden kan försvåra senare mammografiundersökningar.

Det finns många missuppfattningar när det gäller bröstcancer , inklusive påståendet: ”ärftlighet är orsaken till de flestas bröstcancer”. Egentligen bara 5 till 10 procent av dem som diagnostiserats med bröstcancer har en släkthistoria. Risken att dö i bröstcancer för kvinnor är ungefär en på 35, eller 3 procent. Mammografi är ca 80% effektiv på att upptäcka bröstcancer när alla åldersgrupper beaktas. Män kan också få bröstcancer. Hos män kan bröstcancer hända i alla åldrar, men är vanligast hos män som är mellan 60 och 70 år gamla. Manlig bröstcancer är inte särskilt vanlig. För varje 100 fall av bröstcancer, är mindre än 1 män. För män, är tecken på bröstcancer och behandling är nästan samma som för kvinnor.

En vanlig myt är att kvinnor med små bröst inte kan utveckla bröstcancer, men det är helt fel. En kvinnas mängd bröstvävnad påverkar inte hennes risk att utveckla bröstcancer. Bröst är inte en betydande riskfaktor för bröstcancer.

Tio procent av bröstcancer förknippas med smärta. Detta är dock, mycket sällsynt om detta är den enda symptom på en brösttumör. Bröstsmärta är den tredje vanligaste godartade bröstklagomål och kan orsakas av många saker. Bilaterala bröstsmärtor är mindre sannolikt att förknippas med bröstcancer än ensidiga bröstsmärtor.

I allmänhet bröstcancer är smärtfri, men smärtan kan inte ensam utesluta cancer. Vissa kvinnor tror också att en smärtfri knöl inte kan vara cancer. Detta är inte sant. Det finns ingen korrelation mellan huruvida en knöl är smärtsam och om det är cancer. Varje knöl bör kontrolleras av en läkare.

Det finns flera behandlingar för bröstcancer bland kemoterapi och strålbehandling. Mastektomi (bortoperation av bröstet) är inte det enda alternativet.

Info (delvis) källa: Cosmetmeticsurgeryforums

Gold is dirt!

Jag vill tacka alla mina goa vänner såå mycket, Ni som mailat, chattat och SMSat i samband med mitt sjukhusbesök, min biopsi och oro vad det nu innebär med väntan på provsvar. Det betyder såå mycket för mej, jag blir så rörd. Det värmer! Det är en overklig känsla, en orolig väntan och jag vet att man inte ska ”måla fan på väggen”. Jag/vi tar en dag i taget, mer än så kan vi inte göra.

På frågor jag fått hur länge jag får vänta på mina provsvar så vet jag faktiskt inte, jag fick ingenting veta hur lång tid det kan ta. Jag har läst att det kan ta allt från två veckor till två månader, men att många tycker det är skandal eftersom det ger en orättvis oro att vänta såpass länge på svar. Det enda jag vet är att de kommer kontakta mej, antingen via brev eller telefon, om det då blir en kallelse för nästa biopsi eller svar på de redan tagna proverna vet jag inte. Min läkare var ganska otydlig (med kraftig språkbrytning som var svår att förstå) så jag kan inte säga mer än att hon ville göra biopsi på den tredje knölen men hindrades av att jag fick en såpass kraftig blödning. Jag antar att det blir svårare att se knölen med ultraljudet då.

Så stannade livet för en stund…

Jag har ännu en orsak till att jag inte bloggat. När jag fick ett oroande besked med posten så stannade livet för mej litegrann. Jag ville inte prata med någon om det, förutom min underbara stöttande man. My rock in life! (Nu orkar jag inte skriva om allt jag skrev till en vän så jag kopierar in det bara)

Gjorde en mammografi två dagar innan vi åkte till Thailand (28 feb). Jag fick hem ett brev två veckor senare som min mamma (som var husvakt) fick öppna brevet och visst hade jag fått en tid på sjukhuset att kolla ”några fynd”. Mamma fick boka om den kallade tiden så jag skulle hinna hem, så idag skulle jag till sjukhuset 8 mil nordväst för nya undersökningar. Blev rent ut sagt skitskraj! Det var min allra första mammografi för det första. Och den gjorde ONT! Och det har varit sjukt mycket sjukdomar senaste tiden. (Min make låg ju på sjukhus 2 dagar i Thailand, sen oro över detta inför detta sjukhusbesöket för min del. Väntar ju fortfarande på MRT för TN).

Min mamma trodde att jag inte varit stilla under första undersökningen. Bara. Min make försökte lugna min oro med att det ska gå bra och det är troligen ingenting. (Jag berättade nästan inte för någon mer vad sjukhusbesöket gällde).

Men. Jag har ju alltid fått alla skitsjukdomar, skador och symptom så det är klart att jag blev orolig när de skrev att de gjort fynd de behöver undersöka mera. Man tänker ju det allra värsta, även om det kanske inte är någonting dåligt. Det dåliga är att jag har JÄTTEONT också, minsta beröring så skriker jag. Mamma följde med mej som stöd, satt i väntrummet och väntade tålmodigt. Stort TACK för det!

Ni må tro att mammografi nummer två gjorde ONT…igen…Och TRE gånger kallades jag in för att göra ny röntgen…Sedan kallades jag in för Ultraljud av en läkare… och undersöktes, länge, länge… ”Jo Du har en cysta…vätskefylld…den kan vi tömma…” EN…tänkte jag…och sen fortsatte hon med ultraljudet…länge, länge…

”Och här har Du en knöl till”…TVÅ? Och när hon tog fram den grova nålen började jag gråta…”Vi ska tömma cystan”…NU? tänkte jag…sedan körde hon ultraljudet och bad systern komma in…”Vi lägger bedövning” och de tömde cystan…12ml…AJ! Det gjorde fruktansvärt ont…

Och sen såg jag nålen igen…IGEN? ”Vi ska ta prov, biopsi på den andra knölen”…AJ…det gjorde så fruktansvärt ont fastän bedövningen var gjord, två biopsier på den knölen…tårarna bara rann…systern försökte lugna mej, men jag är ju spruträdd också… ”Oj…brukar Du blöda lätt?” säger systern…Jag mumlar fram Nae, jag vet inte…”Du kommer få ett hematom (blödning under huden=stort blåmärke)” säger läkaren…Och de tar fram något att pressa mot blödningen, när blödningen minskar lägger de en kylpad över…och trycker länge…”Du har en tredje knöl, men vi kan inte ta biopsi på den när Du har hematom nu” säger läkaren…TRE? ”Vi kommer att kalla Dej för en ny biopsi…” et.c. Jag var i chocktillstånd. Var svimfärdig. Darrig. Gråtfärdig igen. Tre knölar alltså… 😦

Undersökningarna tog två och en halv timma totalt sett. Jag är helt blåsvart på bröstet. Har fortfarande en press över bröstet så jag ser inte det hela, fick med mej en kylpad och mer omslag att lägga om där biopsierna togs… Jag hade så ont när jag lämnade sjukhuset att jag fick köra till ett köpcentra och köpa Alvedon, men det hjälpte föga. Blev svårt att köra bil t.o.m. Har fortfarande mycket ont. Ligger ner och vilar nu, ska köra till Pelles jobb vid 16 och se om han får sluta då eller om det blir övertid, men det blir bara vila i övrigt idag. Nu återstår oro fram till nästa eventuella biopsi och till dess att vi vet…